Lite bilder och text som även postats på Sporthoj.com
Det blir alltså lite upprepning här och var på det ni redan läst, men man överlever.
Summering:
Det var hårt. Hårdare än väntat.
Hela 6 ekipage bröt med antingen haverier eller helt enkelt för att valet av hoj inte erbjöd möjligheten att hålla den snittfart som krävs. I verkligheten, ute på vägen. Vägen är skoningslös.
Med de små gränsfallscyklarna kan man testa sig blå hemmavid och tycka att allt funkar kalas.
Under en verklig Ironbuttkörning? Not so much.
De båda piloterna på dom indiskbyggda småscootrarna Honda SCV 100 Lead insåg båda var och en för sig, med 10 mil emellan sig att detta håller inte.
Dygnssnittet för en Saddlesore 1000 behöver ligga på 67,4 km/h för att ekvationen avstånd/tid skall hålla.
Men, när det är svårt att hålla det ens det
rörliga snittet i den nivå där det totala dygnssnittet skall ligga så är det bara att bryta ihop och komma igen.
Båda blyslädarna bröt ändå med hedern i behåll. Dom kämpade sig igenom dagsetappens bedrövliga regn, körde alla punkterna som hörde till just dagsetappen och tog sig tillbaka till pensionatet för egen maskin - men i förtid.
Båda är övertygade att det
skall gå att landa en Ironbuttkörning på just en sådan hoj. Det gäller bara att hitta nyckeln.
Andra är övertygade att det är lösa skruvar som behöver lokaliseras...
Handlarens kittade Speedfight är den första som lämnar in:
Bränsleförsörjningsproblem redan ute på E4an söder om Gävle. 120-sträckan ni vet: Yippie...
Bärgad och hämtad hit till BaseCamp av vårt eget renhållningsfordon - sweepbilen med skamkärra.
Sture fick fortsätta jobba under kvällen:
Den lilla Reijun skar/nöp/blåste hål i kolven på sedvanligt tvåtaktsvis mellan Mariestad och Skövde.
Sweepbilen först dirigerad dit, men operationen avblåstes. Ägaren känner folk överallt, så han ordnade nattkvarter åt sig själv och hojen alldeles i närheten, och hoppar idag upp bak på en hoj som skall upp till dessa trakter med anledning av Mälaren Runt. På så vis kan han vara med på kvällens fest ändå.
Marko med den Hello Kitty-kittade TDRen blåser hål i kolven utanför Arboga och kvällens sista haveri sker bara 6 suuura mil från målet. Det är en indisk Enfield som är med lite ad hoc-igt på just denna körning.
En stötstång som går av. Inte reparerbart på plats - inom tidsfönstret, alltså.
Den grejade 155 av 161 nödvändiga mil. Close, but no cigarr.
Ingen hinner plåta något vettigt under en sådan här körning, men här är en ögonblickbild:
Man vet att man kör igenom små samhällen när en mötande distributionsbil svänger över på fel sida, möter dig, ställer sig tvärs över vägen och börjar backa till en lastbrygga.
Snittet!? Hur går det med det så viktiga snittet?
Marko meckar halvljus vid halvvägstankningen:
En timme senare är det dock färdigkört.
Lite bilder från parkeringen nu på morgonen:
TDMen är lite androgynt custad:
Manligt mattsvart, med rosa accentdetaljer.
Finsk flagga är i vissa kretsar den yttersta manlighetssymbolen - flankerad av Hello Kitty-stickers.
Gulligt!
'
TZR -91 Fullföljde inom tidsramen. ...trots Belgardadekaler.
"Strypt till 11 kW" säger ägaren.
"Nä nä nä" säger vi andra som blivit omkörda av monstret. Gång på gång...
Kan behöva slipa på tankstoppen, om man säger.
Handlarens Speedfight.
Bröt med bränsleproblem. Men inte brist på soppa!
Hjälmfacket är ombyggt med 7 liter extratank som är kopplat till vanliga systemet - för att kunna sträcka ut etapperna mellan tankstopp.
Indian Enfield
Kronans isokärl som packväskor. BP-dunken är kopplad till bränslesystemet av samma anledning som ovan.
Bröt han med.
Sweet sweet NSR! Kolla in NS-gälarna.
Sådana +30 hästare erbjöds tonåringarna då, innan 11 kW-sabotaget.
Ägaren är en av få som lyckats spränga en motor tidigare, under pågående IBA-körning - men ändå få körningen godkänd! Det gäller att vara påläst och se möjligheter istället för problem när maskinen smälter ihop.
Killen har tidigare arbetspendlat mellan Borås och Göteborg på både SCV 100 Lead, CBF och andra småhojar.
"Man kan ha mycket nytta av 100-bussen även utan månadskort"
NSRen fullföljde i natt utan problem.
CBF 125
Fullföljde. Denna hojen är ägarens Daily Commuter. Extraljus, highway-pegs och Acerbis eleganta 6-liters häcktank.
Blysläde
5.1 kW klarade inte riktigt uppgiften denna gång.
Ingen är egentligen förvånad. Mer än möjligen de två optimisterna som drog hit varsin för att köra på.
Dessa två sitter nu och skissar på hur man skall tvinga dessa små söta indiska husbilsaccessoarer att rulla full pull 1000 miles inom 24 timmar. Det SKALL gå.
Trimning diskuteras, större extratankar, optimala slingor med bara medvind.
Ingen nämner potentialen med att banta av några kilo på respektive förare...
Så kan det se ut och låta i glada vänners lag.
Trots 160 mil på natten så åker de som fortfarande har hojar kvar att köra på bort till motorbanan i Eskilstuna och kollar på spektaklet där under Mälaren Runt.
Ingen skäms över att köra 125-a! Tvärt om; det är med stolthet man ger sig iväg.
En 125 kan! Kan så mycket mer än vad folk tror.
Alla har vi större, modernare hojar i garaget - de flesta av oss massa olika hojar.
Men, tusan vet om man inte har roligast på en 125a!
Pröva på själv! Om tre år kör vi igen. 2020 kommer 125ans dag tillbaka, och då med liiite annorlunda upplägg.
Var med! Gillar du udda hojar, omöjligheter och kul folk så håll koll och ta kontakt!