SS 1000 Arctic Butt 2016

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#1
Introduction in English:
This is a ride report from an Arctic Butt SS1000 group ride held in January 2016.
An Arctic Butt is the Finnish definition of a traditional Saddle Sore 1000, ridden in a not so traditional way:
To qualify as an Arctic Butt, the full distance must be laid out above the Arctic Circle, and - Oh yes! it has to be done during metrological winter too...
So, brace yourselves for a ride with studded tires, snow drift, temperatures down to -30 centigrades and perhaps an extra set of long johns.
This ride was arranged by IBA Finland, and we are ever so happy that we got the chance to join!





Alla skall med!



Alla, och allt. Möe grejer blir det när två gamla hojar skall ut på äventyr. Lite extra däck, verktyg, OLJA!, dieseldunkar, reservdelar: Jisses.

Egentligen skulle vi varit 2 svenskar ytterligare: Markko och Peter kämpade ju i 2015 års värsta höststorm i slutet av November för att hinna bli medlemmar. En Arctic Butt är ju en kvalificerad körning där det krävs att man har medlemskapet avklarat för att man skall få starta.

Våra vänner från Västkusten klarade körningen, fick den godkänd på rekordtid och körde till Frostskadeträffen för att fira. Eller träna, menar jag...

Hemresan gick la så där - en gubbe borta, och den andre sympatistannade hemma för att pyssla om den förste. Fair enough.

Under av alla under så kommer vi banne mig iväg hemifrån BB i typ rätt tid.
Det diffar en kvart, vill jag minnas. Helt sicko!

Det blir ett stopp på Biltema Uppsala för att köpa billig olja. Bäst att säkra upp ifall BMWn skulle råka dra något... Lite annat smått och gott blir det också på Biltema, som alltid.

Vidare till Lelles, lite av en artighetsvisit - men när det gäller vinterköra så gäller det att hålla ögonen öppna efter bra grejer även om man har det man (tror) att man behöver.

Och, plötsligt så händer det!
Ett par Scott Hustle - snöcross / snöscootergoggles sitter som en smäck!
Dom har ett nässkydd som jag har letat efter av och till, men där var dom!
Aningens tint i glasen, men det skall nog funka.

Vidare till ett köpcenter ytterligare, och vi börjar få lite Stuttgartkänsla bägge två - varför vi delar upp oss.
"Du handlar vägmat och jag handlar mitt. Återsamling vid norra utgången om 5; Go GO GOO!"

Funkade, och vi kommer upp till Umeå i vettig och beräknad tid.

Hellre än att köra nonstop alla 160-milen upp till Levi, så har vi bestämt oss för en hotellnatt ungefär halvvägs ta in på hotell, bara för att försöka behålla dygnsrytmen och inte bli alldeles snurriga redan innan start.

På receptionsdisken ligger dagens tidningar och väntar...



...och på rummet så påminns vi om avstånden med Scandics nya dekor.



Mer än 1000 miles framkörning till startpunkten, rekordkyla, Finland - vad har vi gett oss in på?



Forts
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#2
Vi kommer iväg som vi skall morgonen därpå, och stämningen är på topp.
Men, man har ju vänner.
Vänner som mer än gärna informerar om hur det ser ut på startpunkten...



Det är Markko - en av de vänner vi lämnat bakom oss som gottar sig i sin sjuksäng genom att skicka detta MMS.
Bilden är tagen dagen innan, men den är är från det ställe vi skall till: vintersportorten Levi i norra Finland.
Brrr! Tack för peppen...

Men som alltid - det gäller att vända omständigheterna till sin fördel:
OKQ8 i Överkalix passar på att rea ut rubbet i sin glassbox för halva priset!




Klart man hugger!






Polcirkeln i skjortärmar. Trots allt inte kallt, alltså...?



Inte då!



...inte för coola killar.


Så där himla cool känner man sig inte när man passerar Pajala och termometern har tappat 9 grader till.
-38,5 är det lägsta vi ser på displayen, och ja - vi funderar vad det är vi gett oss in på.
Funderar, alltså. Man säger inte sådant, bara tänker.



Forts
 

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#3
Väl framme i Levi så tas vi emot av IBA Finland. De flesta är redan på plats - Harri Hjulgren dröjer lite, han har varit ute och kört sträckan redan.
Oh yes - rekat alla tusen milesen. Nästan alla i vart fall, det var visst lite på slutet som fattades - men han har koll på sträckan, körbarhet, snö- och isförhållanden.
Snacka om hängiven!

Vi ser till att lasta ur släpet, och även om om ett Umesläp råkar vara en "isolerad" hästakärra så är det självklart lika kallt där inne som utanför.
Ett tunt mjöllager med snö ligger över alltihopa, som pudersocker på en semla ungefär, och cyklarna låter sig högst motvilligt ledas ut ur sina respektive spiltor. Jag prövar att slå på tändningen, tutar - och den signalen går fram gäll och klar.
Lägger tummen på startknappen "bara för att se" men det händer inte mycket.
Känns som startmotorn orkat dra runt sirapsmaskineriet ett kvarts vevaxelvarv, ungefär. "Ne-jöö"
Det är allt. Nytt tryck blir ingen mer rörelse i motorn. Död dödare - BMW.

In med hojar och allt i garaget. IBA Finland har ordnat med uppställningplats i det underjordiska P-garaget i källaren till vårt boende.
Nog bra det...



Det är inte mer vi kan göra nu - cyklarna måste få acklimatisera sig, tina upp.
Det finns visserligen saker vi behöver åtgärda på dem båda två, men då helst utan att man skall behöva frysa fast i allt som man tar i...
Vi har hela morgondagen på oss, dags för umgänge och avkoppling!


Det är en fantastisk lägenhet som IBA har lyckats komma över: går över 3 vångsplan, öppna spisar, kök, samlingsrum - och egen spaavdelning med både bubbelpool och, tänka sig: egen sauna! Quelle surprice! Not...





Nästa dag i garaget börjar med att vi tittar lite närmare på en gammal kvarglömd V-Max som står där nere.


Den har stått så länge att tätningarna i bromsoken gett upp och börjat läcka.




Det hela är lite sorgligt, och hojen har en gång haft ett litet kapell på sig - som något nyfiket klåfinger dragit av någon gång för länge sedan.




Självklart lägger vi kapellet tillrätta igen - men det går inte att frigöra sig från "bodybag-associationen".
Hur länge dröjer det innan hojen får komma ut och leka igen? Någonsin...? Var är ägaren?


Nå, V-Maxen kan känna sig lite mindre utsatt i finbilsgaraget nu. Den är inte den enda som står och läcker substanser på betonggolvet längre...

Även min hoj blöder ut olja - växellådsolja denna gången.
Jag blir inte riktigt klok på inkontinensen hos denna motorcykel.
Den läcker olika vätskor i vid olika tillfällen. Skvätter ner sig själv, lägger tydliga pölar under sig; skapar huvudbry och oro.
...men alla nivåer är som dom skall vara när man kollar.

Jag ligger raklång under och försöker hitta var det kommer ifrån. Växellådsoljan jag använder är av EP-kvalitet, och luktkodad så man skall känna känna igen den.
Det är ingen risk att man skall ta miste - den luktar fan rent ut sagt. Yuck!

Efter att ha konstaterat att jag inte kan hitta var det kommer ifrån, att nivån i lådan är som den skall och att kopplingen inte slirar så enas jag och BB om att det helt enkelt måste vara kylan under transporten upp som har påverkat någon packning eller packbox.

Logiskt! För ett drygt halvår sedan så messade jag min stödperson från Finland. Samma anledning till oro då som nu: växellådan hade plötsligt börjat läcka olja.



Även då fanns det rätt mängd olja, och inget har fyllts på sedan dess.
Den gången så rationaliserade vi fram en förklaring som gick ut på att det måste vara den exceptionella värmen som tvingar ut oljan ut lådan.
Nu svarar vi istället "B: kylan tvingar ut oljan ur lådan".

Ja jisses vilken tur att man har vänner som håller med och lugnar ner istället för stirrigt fôlk som bara piskar upp en massa damm i onödan.
Jag löser problemet genom att skjuta in en pappskiva under hojen, och börjar med andra grejer istället. Out of sight, out mind...

Det är faktisk ganska mysigt att stå här nere i garaget och mecka med hojarna.
...åtminstone för mig, som inte ens har ett garage att vara i till vardags.
Här är torrt, tempererat, vindstilla och belyst. En lyx!

BB och jag bubblar under våra förberedelser. Förmodligen hade vi blivit klara på halva tiden var och en för sig, men som sagt - det är mysigt.
Dessutom - vad skulle vi göra annars? Det är 33 grader kallt ute. Känns inte som läge att lösa ett dagskort till skidbacken och dra på sig frostskador redan innan körningen.

Jag skall hitta kabelbrottet till mitt vänstra elhandtag.
...vilket inte så himla lättfelsökt - eftersom BMW drar sina kablar till originalhandtagen inuti styret. På BBs inrådan så drar jag av gummit från värmelementet. Det är ungefär som att försöka korva av en vandringsstrumpa som suttit på under alltför många dagar i sträck, och liksom vuxit fast i huden.
Men det går! När jag är halvvägs och funderar på om jag skall ge upp eller ej, så kommer jag att tänka på hur lyckligt lottad jag är som kan stå inne i 20 plusgrader och göra denna operationen - till skillnad från att stå ute i minus 30 .
...eller hemma i vedboden i nollgradigt. Jag fortsätter med förnyad glädje och kraft i nyporna.

*plopp* så är gummit loss, och avslöjar en prydligt avbränd värmetråd. Bara att kassera.
Jag bankar på ett Biltemahandtag jag haft med mig hemifrån, och kompletterar dagens fulmek med att vålda på ett par BarkBusters på BMWn.

På K1100LT alltså - gammsnuthojen. Den ser verkligen allt mer ut som en SuperEnduro.

Barkbusters är bra på vintern. Mina styrmuffar från finska Dusty Wobbls är skurna för att verkligen passa över BarkBusters, och då slipper man sitta och peta ut dem inifrån när det börjar gå undan. På denna turen lär koncentrationen behövas på annat håll.

Benny har någon egen, hemsydd lösning på samma problem. Så klart.
Lika klart är en sådan här körning vill man inte starta utan riktiga skydd för händerna.

Det är tidig kväll som gäller. Vi traskar iväg till en restaurang för att käka middag tillsammans, och det är Disneyvarning vart man än tittar.



Någon romantiker har satt fyr på ett helt batteri av marschaller, i hjärtform, nedanför ett lägenhetskomplex.



I mitt huvud hopar sig frågorna. Vem?
En finsk romantiker? Finns sådan djur? Alternativet skulle annars vara en rysk romantiker - det är liksom de enda två nationerna som väljer att åka hit för vintersemester när temperaturen pendlar kring -30 grader.

Jag traskar med bakom de andra och rullar uttrycket "rysk romantiker" i munnen.
Allitteration, förvisso - men det känns ändå inte riktigt bekvämt.
Pusjkin, var han romantiker? Realist...?

Jag känner att tankegångarna är undermedveten avledning från det stora som väntar oss.
5 förare skall gå ut i morgon bitti, temperaturen har sansat sig lite och ligger på -28 nu, kvällen innan. Väderleksutsikterna utlovar ytterligare 10 grader mildare temperaur i morgon bitti, men jag vågar inte tro på det. Jag ställer in mig på - 30. Det är säkrast.
Jag har kört i -30 förr. Det funkar, märkligt nog.
Det är hårt, men det funkar.

Harri meddelar att vi kommer att vända på rotationen.



Illustrationen kommer från en tidning som har skrivit om vår körning - men vi skall nog lura dem! :D
I stället för att börja söderut, ner mot först Sodankylä och sedan polcirkeln norr om Rovaniemi, så startar vi norrut direkt, mot Inari. Hela varvet baklänges - och det för att förhoppningsvis kunna undgå den värsta kylan, som väntas dröja kvar längst nere i söder.

Uppochnerpåvända världen? Väderlekssituationen på nordkalotten komplex, med hela det Sibririska inlandsklimatet som ibland bryter igenom den varmare Ishavsdominerade vädersituationen, som matas av Golfströmmen.

Norrut it is - inte mig emot. Peka ut en riktning bara; får jag bara köra så är jag glad.

I morgon smäller det!



...men först en sista titt i garaget. *vidskeplig*



...plus flytta hojen några decimeter så man ser hur mycket som läckt under natten.
*nojig*








forts
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#5
Äntligen, Hampe!
Denna reserapport var efterlängtad. Underbar läsning. Skynda på med fortsättningen.

Jörgen
App app app - sladdade du in här utan att passera Gå?! ("Välkommen över" - tråden)

Men, du har rätt - det kändes meningslöst att lägga denna på det gamla forumet , och jag har inte hunnit skriva RR från min decemberkörning som slutade på Nyårsafton ännu.
...men, den körningen var inte lika kul som denna, så - here we go.


forts
 

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#6
Morgonen börjar bra, grejerna ligger framlagda sedan kvällen innan.
Men sedan börjar det tröga till sig. Det går inte att stressa en sådan här morgon. Lugnt och metodisk är det som gäller.

Allt skall med. I rätt ordning. På rätt plats. Jag hör att det är - 18 grader ute, och det är verkligen helt perfekt! Mildväder, jue.

BB går ner i förväg, jag kommer efter. Jag tar bara baskläderna löst på mig - allt kommer att stängas till nere i garaget, tillsammans med ytteroverallen.
Allt för att inte bli för varm och riskera att börja svettas. Det vill man INTE.

BB är inne i sin bubbla när jag kommer ner - jag ser det direkt. En kort nick som igenkännande och bekräftelse att han har sett mig. That's all.
Skulle jag fråga honom något nu som inte är direkt kopplat till körningen - och då specifikt hans körning, hans hoj eller hans kläder så skulle jag få en totalt oförstående blick . Eller en smäll. ...eller både och.

Fair enough - jag är inte alltför trevlig inför en körning jag heller. Benny sticker iväg, i god tid - och jag lastar upp mitt och drar ihop klädseln.
Sist av allt: Julaoverallen. Ett kalasplagg i kyla. När det funkar..

Jag lyckas dra upp glidaren på dragkedjan för långt i halsen så den spårar ut, och plötsligt står jag där med en tvådelad Julaoverall.
Själva overallen, och så löparen. Kul.

Jag ställer mig dubbelvikt och försöker se i backspegeln var problemet ligger.
Visst, halsen ligger ganska ögonen, och rent teoretiskt så borde man kunna få till en siktlinje mellan hals och öga via en MC-backspegel, eller hur?
Näpp.

Jag försöker tvinga i löparen uppifrån igen, i blindo - men det är ju helt meningslöst.
Bara att sprätta upp dragkedjan för att försöka ta sig ur overallen och börja om igen.

Tiden går.

Pulsen slår.

Temperaturen stiger.


Jag lägger alldeles för mycket tid på att försöka tvinga på löparen däruppe där den gick loss, innan jag upptäcker att dragkedjans löpare nertill går att lossa helt från andra sidans blixtlås - Eureka!
Jag kan helt enkelt plocka ihop det hela nerifrån igen - easy pieces!
Det gäller att inte bli blockerad när det hettar till. Inte bli blockerad för länge i vart fall...

På med allt igen, dra upp dragkedjan lagom långt Jag kommer att hinna till gruppstarten ändå - vilken tur!
Det hade ju varit pinsamt annars...
På med hjälmen, och på med... ...glasögonen?

Men faen!

Jag vet precis var dom nya glasögonen ligger. Hänger...
På spegeln i vårt rum, för att inte bli skadade eller repiga. För att synas och inte bli bortglömda. För att inte bli missade.
Jag vet precis.
Köra utan? Absolut! Om man vill bryta halvvägs så, visst - be my guest.

Bara att rusa iväg, genom P-huset, genom branddörrar, genom korridorer, uppför trappor, mera korridorer, flera trappor.
Bankar på lägenhetsdörren bara för att samtidigt inse - det finns ju ingen där!
Alla är ju iväg för att bevittna gruppstarten.

Märkligt nog har jag med mig rumsnyckeln, märkligt nog vet jag var den är, märkligt nog är den hyfsat lättåtkomlig bak i ryggsäcken.
Springa en våning till upp igenom lägenheten, glasögonen hänger där dom skall.

Jag har aldrig sett filmen, men titeln "Lola rennt" swischar genom huvudet. Ner igen samma väg - trappor, korridorer, dörrar, och så den sista tokspurten genom själva P-garaget.

Vilken totalt värdelös uppladdning. Jag kokar under alla kläderna, och vet att jag kommer att få sota för det här.
Min kamera ligger i bilen, det var tänkt att jag skulle stanna och plocka upp den innan start, men det är ju bara att glömma.

Här startar stora gruppen, right on time.


Photo credit: Pekka Autio, IBA Finland

Kort filmsekvens:

https://plus.google.com/u/0/1075883...6237270988130499058&oid=107588372891664308273

Jag noterar i förbigående - verkligen som en avlägsen parentes, att jag har inget grepp bak. Verkligen inget grepp alls i påskjutet under acceleration. Konstigt.

Kommer bort till macken, våra funktionärer är kvar i vart fall - det var ju snällt, ha ha ha !
Tar av mig hjälmen på stubben för att försöka ånga av lite värme och svett.


Photo credit: Pekka Autio, IBA Finland

Jag lägger mig ner på marken och börjar lufta bakdäcket, utan mätare.
Märkligt, jag var säker på att jag släppt ner det till 1,5 kilo hemma, men uppenbarligen inte. Skumt. Jag släpper ut ett ungefärligt halvkilo och känner mig nöjd med det.

Tankar, Pekka kollar tiden på kvittot.

"Hampe, your startingtime is now 13 minutes behind the main group."

"Okay - no problem. I promise to wait for the others at next stop Inari!"


Känns ju bra att säga så i varje fall, men jag är inte riktigt lika säker som jag låter nu när jag går ut på första benet. Ensam...


Kort filmsekvens:

https://plus.google.com/u/0/1075883...6237273140946032850&oid=107588372891664308273




Forts
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#7
Skönt att vara på väg, men det går kryckigt.
Inte mycket mer grepp i bakhjulet - men det är det lilla problemet.

Jag håller på att få imma innanför glasögonen!
Värmen från ansiktet - rent av svettningen håller på att ställa till det rejält.
Jag sitter med en hand uppe vid glasögonen och försöker glänta preciiis så lite på glasögonen att det ventilerar, utan att frysa på insidan. Kirurgjobb...

Det är en sån knivsegg att balansera på, och om imman fryser på insidan glaset så är det klippt.
Stanna och torka ur glasögonen...?
Njae - det är en påtaglig risk det. Med 20 minusgrader ute så är risken stor att det hinner frysa mellan det att jag tar av mig glasögonen, och det att jag hinner torka dem.
Been there, done that. Fryser det på insidan så är det klippt.

Ni fattar att jag har lite svårt att få flyt i körningen? En hand på styret, och förvånansvärt mycket trafik på 955:an.
Detta är en väg rakt ut i ingenstans. Visst - man kommer till Inari till sist, men man måste förbi gudsförgätna platser som Pokka först. Ingen vettig människa kör denna vägen.





...så vad gör alla bilarna här då?

En del tappar vi redan i Köngäs, andra faller ifrån på andra platser - bussen stannar på en vändplats, och plötsligt börjar det kännas som jag trodde att det skulle vara på denna sträckan - ensligt.

Det blir spårigt, jag tvingas släppa glasögonen och ägna mig åt lite körning istället och BANG! så kommer imman igen.
Bättre underlag, jag gläntar på glasögonen igen - för mycket.
Det fryser till direkt, och suddig imma blir till ogenomskinligt duschdraperi på en sekund.
Bara att stanna och riva av sig dessa goggles som jag trodde så mycket på.

Rätt medicin nu är egentligen att stoppa in dem innanför overallen, låta isen tina och sedan direkt torka insidan av glaset med torrt tyg. Enligt handboken...
Men, jag är så svettig innanför stället med allt det jäkla springande jag laddade upp med, så det skulle vara Bye-Bye till dessa glasögon för resten av körningen om jag gjorde så.

Det får bli plan B istället. Ner med Scottglasögonen i ryggsäcken, och upp med mina hederliga bikerbrillor! Oh yes - mina vanliga vardags Veloldrom glajjor.

På et' igen!


...men det funkar inte. Kommer glasögonen för nära ögonen - alltså där dom skall sitta, så blir det imma ena sekunden och is den andra. BTDT.

Alltså får man ha dem utdragna lite grann för att säkerställa ventilation bakom glasen - och då har dom inget stöd någonstans, utan sitter och hoppar upp och ner.
Vansinnigt irriterande! Speciellt som dom är bifokala...
Ni kan tänka er? Jag ser världen genom ett par pissgula åksjukegeneratorer där syfältet växlar mellan när- och långdistans med takten av ojämnheterna i marken, turbulensen bakom rutan och - känns det som; den tilltagande pulsen i tinningarna dessutom.
INTE som jag tänkt mig inledningen på denna körning. NOT happy.

Bara en sak att göra - plocka av även dessa glasögon och köra commando.
Galet? Ja - i vanliga fall hade det varit det.
Köra med bara ögon i minus 20 är helt förkastligt och kan leda till irreparabla ögonskador.
Don't try this at home / Look who's talking.
Klämd mellan viljan att fortsätta och den absoluta oviljan att bli DNF så plockar jag verkligen av mig glasögonen.

Men, det finns en tanke bakom. Innan start, redan på hemmaplan har jag fulhöjt upp rutan med en knapp decimeter. Det är troligen styggt förbjudet att hitta på egna fästpunkter utanför BMWs vindtunneltestade och certifierade, och tilltaget skulle kunna ge mig körförbud i Tyskland - säker som amen i kyrkan.

Men här funkar det kalas. Med visiret i ett lite trekvartsöppet läge, och överkroppen i en aningens framåtlutad position så finns det en sweet spot jag kan pricka med ansiktet, ett stormens öga, ett lufthavets origo, en... ...äsch - ni fattar?

Jag kan köra, jag kan slappna av, jag kan njuta.

Så här ser en del av sträckan ut på sommaren:






Jag kan ärligt säga att jag varken såg fotostället eller ens delsträckan under körningen. Jo då, jag tittade verkligen efter det, eftersom jag ville ta en sommar- och en vinterbild.
Men dels ser saker och ting olika ut i det olika årstiderna, och dels så är man så koncentrerad och har blicken igång på annat under krävande körning.




forts.
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#8
Nu när det försvunnit en del bilspår på vägen, så ser jag märkena i snön efter de fyra andra. Stimulerande!
Det är alltid mycket roligare att jaga än att vara hare, och det så mycket enklare.

Inga problem med varken ansikte eller ögon, bara att skruva upp tempot. Jag har fortfarande inte förlikat mig med bristen på grepp bak, men det spelar ingen roll nu när jag har häng på klungan. Det är dessutom en lång paus planerad i Inari, hela 20 minuter.
Smart val ur perspektivet att det är första stoppet i resan och att saker brukar behövas rättas till i början av en körning.
Dessutom finns det lokala intresserade - IBA-folk och andra, som räknar med att hinna kolla lite och heja på oss, så här är min stora chans att hinna i kapp.
13 minuter sen ut från start, tappat ca 5 minuter på glasögonstrul - men bör kunna köra in några minuter ändå...?
Tankarna går. Om, jag bara säger om dom hunnit lämna Inari, så kan jag ändå lätt halvera stoppet om 20 minuter och köra in tid på dem genom stoppen istället för körningen. Nemas Problemas!

Men, vad säger spåren i snön? En av hojarna har helt klart problem!
Det är yxigt kantiga spår i kurvorna, det är tydliga tecken på att en av hojarna stannat några gånger där de andra fortsatt.
Hmmm... Punktering?
Ta mig tusan! Det lätta snöfallet avslöjar till och med att den med problem släpar efter de andra lite.
Det är hemskt att säga det, men någonstans i urtidsmänniskan inom mig väcks det en hyena under det polerade urbana skalet.
En skadad eftersläntrare - blodtörsten väcks; den gubben skall jag ta!
Det är en otrolig drivkraft, och jag skruvar upp tempot ett snäpp till - jag skall då fan inte vara ensam in till Inari!

...men, det är inte lika kul när man möter föraren på väg tillbaka mot Levi.
"I give in. Zero vision! I have been struggling long enough now - I go back"

Fan så tröstlöst! Jag försöker pigga upp stämningen med att berätta att jag har samma problem, men det går väl sådär...

"You ride without goggles...?! That's crazy! That's dangerous!"

Japp, that's me. Galen och farlig. Jag kan inte annat än att hålla med.
Hålla med, och rulla vidare. För mig funkar det, men det är bara tack vare LTns ladugårdsvägg till kåpa och ruta - som dessutom är höjd just för vinterkörningarna.

När jag skall iväg så påminns jag om bristen på grepp bak - det skottar liksom inget; det ligger bara ovanpå och viftar lite menlöst.
Nå, det skall vi korrigera i Inari med riktig luftmätare.

Klassiska "Tieva Baari" i Pokka bara swischar förbi. Det går bra nu.
Jag hinner registrera i det perifera seendet att hela bygget är upplyst med kulörta lyktor, men kan inte vrida på huvudet ens. Här hade jag egentligen tänkt att stanna för att slå av en bild.
I somras såg jag att bränslepumparna stod uppklossade någon halvmeter från marken på cementringar, och förstod redan då varför; här kan det nog komma en del snö på vintern.

Nu får det bli en snodd bild från nätet istället.




Inte så mycket snö på bilden här, men better to be safe than sorry. Plötsligt så händer det.

Det här är en vildmarksbar mitt ute i absoluta ingenstans, och den servar bland annat det tydligen rätt stora antal guldvaskare som bosatt sig här ute och tjänar storkovan.
(Läs: sköter sig själva. Guld värt!)

Därför blir jag lite extra förvånad när jag ser barnspår i kanten av vägen.
Dom verkade ha kasat ner från en slänt vid sidan av vägen, och fortsatt traska en bra bit åt samma håll som jag. Mitt överlägsna vildmarkssinne och trapperinstinkt säger mig att detta är trötta små barn: det ser man på de rätt korta stegen, men framför allt på att som liksom släpat fötterna i snön mellan stegen; inte orkat lyfta de tunga pjäxorna ordentligt.

Jag börjar bli lite orolig! Dels för barnens skull, så klart, men även för att själv bli inblandad i något jäkla drama...




Efter några kilometer så viker spåren av tvärt åt höger, rakt upp i en brant slänt, och det ligger svarta knortar just där dom lämnat vägen.

Aha! Renar alltså. Så mycket var min vildmarkskänsla värd alltså.
Dags att låta Occams rakkniv göra processen kort med den imaginära Davy Crockett-mössan:
Friströvade renar är ändå liite mer troligt, än barn på rymmen i 20 minus...

Så - kan vi få till lite vettig körning nu?
Nej, tyvärr. Det är nu jag får punktering fram.

Känns tydligt - framändan kastar lite grann höger-vänster, och jag reagerar instinktivt.
Bromsa mjukt och stanna...?
Nej för tusan! "Instinktivt" sade jag ju.
Det innebär att accelerera för att låta centrifugalkraften hålla ut däcket från fälgen, och att förflytta kroppsvikten bakåt för att kanske, kanske undgå genomslag.

Det funkar att köra punkterat fram. Bak är värre, men fram funkar - så länge man inte kränger däcket av fälgen. Då funkar det plötsligt inte alls lika bra längre...

Vad har jag med mig? Pluggreparationssats för slanglöst och kolsyrepatroner.
Undrar hur dom funkar i kyla...? Bakhjulet rullar slanglöst, men fram ligger det slang i.

Om jag bara kan hålla mig flytande till macken i Inari så borde...
Några däckjärn har jag sällan med mig på vinterkörningar. Någonstans måste man dra en gräns: stå och kränga däck i -20...? Nä nä nä.
...tyckte jag då, hemma i värmen. Nu skulle det dock sitta fint med lite verktyg, känns det som.

Märkligt nog låg det en sats med lappar, slippapper och solution i ett hörne av ryggsäcken när jag gick igenom den i Levi, och vidskepligheten vågade INTE röra den.
Alltså, kan jag klara mig till Inari utan att köra totalskrot av innerslangen så borde jag kunna få fatt i däckjärn och kunna fixa detta.

Den naturliga följdfrågan: "Hinner jag med en sådan operation?" lämnas helt därhän.
Fullständigt låst på målet...

Men, är det verkligen punktering? Det borde kännas sämre nu, men det är som förut: framändan kastar lite grann, men inte så farligt längre. Har jag vant mig?
Är vägbanan räfflad? Inte som det ser ut...

Ett potthål som inte syntes borde gett ett rejält genomslag, men inget underligt känns.
Jag dristar mig att resa mig upp på fotpinnarna och kika över kanten på kåpglaset.
Känner mig som en soldat i en skyttegrav som inte vill dra på sig eld...

Hjulet snurrar rakt och fint, inga räfflor syns i marken. Vad är nu detta?
Något löst och jäkligt? Jag bara måste stanna.

Nej, ingen punktering, och inget löst.
Vägen är slät och fin - men krafsar man undan den översta tunna snön så nog tusan är det någon som kört med isrivarblad där nere i botten.
Det var tusan vilken Prinsessan-på-Ärten denna hojen var då?
Lyckas söka upp det på så pass djup och låta sig påverkas så mycket - strange.
Men det klart - 110 i bredd och 18' i diameter, samt mycket vikt på framhjulet dessutom;
det klart att det inte är idealiskt att köra dubbat med.

Så, upp på hojen och iväg igen. Kan det - snälla, sluta strula nu...?


Snabbt överslag: 13 minuter efter vid starten, tappat 5 minuter till på glasögonstrul, kört in någon eller några fram till detta stoppet - och tappat samma tid igen.

Jag bör komma in till macken i Inari samtidigt som de andra går ut efter sin paus.
För min del spelar det ingen roll egentligen - jag kör lika gärna själv, men det känns som jag vill förmedla till de andra att jag är med i leken. Viktigt för oss alla veta vem som kör och vem som hoppat av.

Dessutom mycket enklare för våra säkerhetsfordon att hålla koll på oss när vi kör samlat.
Men, det är som det är - detta gänget kör man inte in några kvartar på hur som helst ute på vägen. Det får bli med kortare stopp jag arbetar mig in.

Svänger in på macken i Inari - ingen där. redan iväg alltså...?
Jo! En GS står vid husväggen. Lokala supporters?
Men, den är misstänkt lik Juhas...

Ställer hojen vid pumpen, rusar in för att lägga hjälm och glasögon för upptining - och möter Juha i dörren. Även han har tvingats bryta - siktproblem där med.
Jisses! Jag meddelar att Seppo är ur leken, men Juha ser inte överraskad ut.
Dom andra? Redan iväg. "they are just two now, they will make shorter stops."

Men fasen...?! Det var ju min taktik jue!

Tankar upp hojen, och när jag hänger ifrån mig pistolventilen så dyker det upp en betraktare som stått lite avsides: "you are now 13 minutes behind the others"

Gah! Men tack så mycket för det då!
Jag vet att det är yttrat som omtanke, och det är verkligen nyttig information - men jag är långt från färdig här ännu.
In och betala, kolla kvitto och tid. Köra runt cykeln på kortsidan för den efterlängtade lufttryckskollen - och det kan bara inte sluta jävlas!
Tryckmätaren är av lastbilsmodell, och det verkar inte som den funkar.
Skalan börjar på 1bar, och visaren rör sig knappt när jag försöker få den på plats vid bakhjulet.
Fipplar flera gånger, men den är illa klossig, och jag blir inte klok över utslaget på skalan.
Pyser gör det i vart fall.

Prövar fam istället. Lättare att komma åt, och jag får ett klockrent utslag på 1,5 kg.
Men...? Då har det ju varit rätt hela tiden...?

Tillbaka till bakhjulet igen - och blåsa i luft i stället.
Oh yes! I Levi så släppte jag ut från utgångsläget 1,5 bar till drygt 1 bar istället.
Vad tusan skall jag göra nu? Heidenau Scout har så styva sidor att däcket inte fjädrar och följer som man vill att det skall göra med dubb, inte ens nere på 1 bar...
Det hela slutar med att jag istället blåser i mer luft än jag anlände med: 1,3 bar får det bli.

Liite av en besvikelse när man räknade med att få mer grepp genom att släppa ner trycket...

In en sista gång, hitta mjukt papper att torka ur insida av goggles, insida av hjälm och reservbrillorna - och på med grejerna UTAN att bli svettig på nytt.
Därefter: into the great white open!





forts
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#9
Ut ur Inari like a bat out of Hell.

Bortsett från att fladdermöss hänger i dvala så här dags.
...och att Inari inte alls är något helvete, och att jag inte kör speciellt fort heller.

Men ändå. Ni fattar...?


Inte jag.
Jag kan inte förstå hur en körning kan vända så kapitalt efter en första, strulig delsträcka.

Det känns redan innan jag är ute ur byn - detta kommer att bli bra!
När jag nu vet att jag inte kommer att kunna vaska fram mer grepp ur bakdäcket, så tänker jag inte mer på det. Det är bra som det är. Det ljusnar ute. Det är stadig kyla - jag njuter!

Jag har egentligen bara tre händelser längs denna sträcka ner till norska Lakselv att berätta om, allt annat är underbart händelselöst milmumsande.

1: Jag passerar över en landsvägsbas. Ni vet "flygrakor" som brukade finnas i Sverige också, på tiden vi tyckte att Sverige var ett land värt att försvara...?

Men här är den i högsta grad aktiv och plogad ända ut i kanten; full bredd.
Den känns längre än de 2000 meter man var van vid hemifrån - så lång att att jag inte ser slutet på den trots att jag kört åtskilliga sekunder in på fältet.
Tydligen fler som har samma känsla - de uppkörda spåren försvinner, och plötsligt är man utan vägledning alldeles. Förlorad ute på ett vitt hav av en hel massa ingenting.
Verkligen "in to the great white open".
Intrycket förstärks av att kanterna är körda med snöslunga: det finns ingen plogvall som markerar slutet i sidled, utan flygfältet liksom bara fadear omärkligt ut i myrmarken bredvid.

Plötsligt får jag syn på den största sergantskylt jag någonsin sett - groteska dimensioner.
Den markerar slutet på fältet och vart man skall sikta för att komma ut på vägen igen.
En liiten kursändring krävs, och jag kollar i backspegeln för att se så ingen noterat min vilsekörning...?






Ingen risk, här är öde, och ändå mer så efter vägbytet när man lämnar E75.
Gränspassagen är helt öppen, ingen på plats åt något håll,
2. men strax där efter får jag andan i halsen: "Woff" så är glasögon, visir, ruta och allt immigt.
Det ångar av på några sekunder, och första gången fattar jag inte riktigt vad det är, men det återkommer med några sekunders mellanrum - och det är små fjällbäckar som fortfarande porlar och rinner in i kulvertar under vägen.
Det märkliga var att man inte såg någon rök från dem, det bara small till på glasögonen.

3. Nere i norska Karasjok har man kört snöslunga i rondellen, och alldeles uppenbart lagt sig vinn om att skapa en speciell effekt för alla som passerar denna knutpunkt:








Den första associationen går verkligen just till en snötårta, och man ser de olika skiftningarna i den snö som fallit under säsongen i tvärsnittet i den helt lodräta kanten ut mot trafiken.

Avgjort roligt gjort, och bestämt värt några minuter och en bild.
...om jag inte varit ute på minutjakt.
Det blir inget stopp alls under benet Inari - Laksvik, men kommer jag att träffa på de andra där? Knappast - men jag har kanske knappat in något på dem?

Det finns ingen på plats på Statoil Laksvik när jag svänger in där, men bara några sekunder efteråt så dundrar det in en BMW 5-serie med ett glatt ansikte jag känner igen.
Det är Harri Hjulgren, pigg och glad. En släpkärra gör sitt bästa för att hänga med i svängarna...

Harri är detta benets sweepförare, och han har bevakat klungan - men nu tydligen släppt dem för att leta upp mig. Uppskattas!
"A couple of minutes only" är svaret på min fråga hur långt före de andra är, men jag tar det med en nypa av salt.

Snabbt iväg igen. Harri skall hänga med till Olderfjord, och kommer att stå stand-by där om han skulle behövas. Nu börjar den delsträcka jag varit mest orolig för - ut till Mageröya och vändpunkten Honningsvåg. Väderleksprognoserna den senaste veckan har pendlat mellan regn och snö för denna sträcka - eller både och. Samt kraftig vind...
Lagom kul att bli genomblöt inför nattetappen.





Nästan direkt efter Olderfjord börjar det snöa. Snöa och blåsa - och det tilltar minut för minut.
Vädret här uppe, på väg ut i Ishavet kan vara skoningslöst. Snabba omslag, och hårt hårt hårt.

Jag kör förbi bommar som fortfarande står öppna, bommar som används för att stoppa och samla upp trafiken för kolonnekjöring bakefter bröytebil.

Inte nu, snälla - det har jag inte tid med!

Undergångsstämningen förstärks när det plötsligt slutar att snöa.
Ute över havet ligger en helt galen plommonlila, blåsvart front - som en fond på en teaterscen hela vägen ner till horisonten/havsytan, och hitom detta några ljusare slöjor av snösjok som driver in. Mitt i bilden: en LPG-gastanker med sitt mycket speciella utseende som ligger på svaj med lanternorna tända.
En helt overklig bild, och jag vet att jag inte skulle kunna fånga stämningen med någon kamera jag har.

Vägen följer fjordarmen, och flikar sig in i varje vik. Jag spanar efter de andra tvärs över varje ny vik jag kommer till - men inte: jag är den ende som är dum nog att köra här nu, så mycket är klart.

Nej, inte riktigt! Vegvesendet gör sig klara att gå ut från sin station i närheten av Nordkappstunnelen - Gaaah!

Jag pinnar på förbi, men det är oroväckande att dom är ute och rör på sig.
...och nu svarar inte portöppnaren till köldporten på den första tunneln!



Jag kör fram, jag vänder runt och försöker igen - viftar med armarna, letar efter en manuell knapp att trycka på - inget händer.
Plogbilen kommer närmare - kanske har dom avaktiverat automatiken för att få håll på mig, och lägga sig framför...? Det får bara inte ske!
Ligga i yrsnön bakom en plogbil, i ett tempo som knappt ger styrfart - tack men nej tack.

Plötsligt går porten upp!



...och plogbilen är kvar bakom mig. Let's keep it that way...

Men, när jag kommer ut på andra sidan är det riktigt illa!
Glöm det där med att spana fartyg på svaj eller fundera över livets mysterier - nu är det körning som gäller: blåst och snödrev på vägarna och svårt med sikten. Härligt!

Inte lika härligt när ett par snöblaffor slaskar in på glasögonen och ligger farligt nära rent regn...

Dags för stora Nordkappstunnelen. 212 meter under havets yta...
Tur att man inte har hang-ups...

Jag har haft flyt i körningen, och är det bara "a couple of minutes" mellan mig och de andra så bör jag i vart fall inte behöva möta dem - men man vet aldrig i dessa kretsar...

Min oro för att det skall vara blötare på andra sidan tunneln kommer på skam; här snö här också, och jag rullar in i lilla Honningsvåg utan att ännu ha mött mina kompanjoner.
En liten seger, känns det som!

Dom står på Shell Honningsvåg, men först ser jag bara Jaska!
"Where is Benny? Problems? I have not seen him?"

Aha, han står på baksidan och kollar lufttrycket. Nå, då kan jag tagga ner lite då... :)


Photo credit: Jaska

Benny och Jaska är strax klara att dra iväg, och jag vinkar av dem; glad för att jag åtminstone har fått tätkänning. Jag tankar, och blir blixtförälskad.

Oh yes, så kan det bli när man är ute och kör. Tjejen bakom kassan är från ett land på andra sidan havet. Jag minns inte vilket, men jag kommer ihåg att det är namnet på namnskylten jag fastnar för. Ett namn som ger blomassociationer, som doftar sommar, som låter 1800-tal, som låter ärligt.
Vad namnet var? Ingen aning i nuläget, och ärligt talat knappast efter att jag passerat Nordkappstunneln igen på vägen tillbaka.
Så kan det vara när alla sinnen är öppna - man fastnar för något som blåser bort lika snabbt igen.

Jag har större fiskar att steka. Nu vet dom andra två att jag är med i leken ännu. Troligen har Harri redan berättat det vid stoppet i Lakselv, men ändå; seeing is believing.

Det blir inget besök ute på Nordkapsklippan för någon av oss.
Jag har varit här förut på vintern, och vägen ut är bommad.
Det går förvisso att ta sig ut där, om man talar med väghållaren några dagar i förväg - och är beredd att betala för bröyting - oavsett om det behövs eller ej.
Dyrt som skam - och dessutom säker det snittet för oss: inte aktuellt, alltså.

Jag vänder tillbaka söderut, håller mitt tempo, och hoppas att jag tar in lite till på dem.
Varje fjordarm jag går in i försöker jag spana tvärs över ifall jag ser dem, men inte. Nå, det är ändå skönt att det inte finns några andra hojar ute jag kan missta dem för det är inte högsäsong för turismen, direkt...

Det ligger små snöbollar på vägen. Förmodligen sådant som trillat ner från plogvallen efter att bröytebilen kört förbi. Jag brukar roa mig med att pricka sådana. Dels är det bra träning att sätta hojen rätt, och dessutom är det underhållande att försöka lista ut vilka som kommer att *ploffa* när man träffar dem, och vilka som är gjorda av is och kommer att få hojen att hoppa.
Ett oskyldigt nöje - men här var det svårare. En hel del av dessa små snöbollar rör nämligen på sig! Först tror jag att det är vinden som spelar mig ett spratt, men det är banne mig små vita fåglar!
Massor av dem, som ränner runt på vägen, stannar och spelar snöboll - innan dom börjar röra på sig igen just är jag kommer. "Snöripa" far genom huvudet på mig, men skall dom finnas på vägen...?
Rätt störande, faktiskt. Jag slutar så klart att försöka pricka dem, och gör tvärtom istället, försöker missa dem. Himla otur att en del av dem gör tvärt om dom också...


I Olderfjord står Harri och väntar, och just innan tankningen så kommer jag ikapp de andra två.


Photo Credit: Jaska

Gänget samlat, och Harri i bild!

Nu då? 70 mils körning med minimala stopp för att köra in 13 sketna minuter - det är sannerligen inte enkelt att ta in förlorad tid. Nästan halva körningen är avklarad...
Vad skall jag ta mig till nu, när detta varit min drivkraft under alla dessa timmar. Lägga mig sist i kön och följa med...?

Tack och lov så låter de andra mig dra i stället - utmärkt tankeverksamhet för någon som legat och jagat ända fram till nu.

Benny och Jaska har kört enligt strategin att man efter prick 10 mils körning har stannat hojarna, gått av och haft en kort paus.
Det stoppet har jag utelämnat, och det är väl därför jag lyckats komma ikapp dem redan här - annars hade det dröjt ett eller rent av två tankstopp till innan vi fått kontakt.

Vi bestämmer att fortsätta hålla 10-mila intevallet i stoppen, och jag säger att om dom faller efter så förstår jag att jag kör för fort, och är det så att dom tycker att det går för långsamt, så får dom åka upp jämsides och jaga på mig.

Nu lämnar vi kusten utan att ha fått varken regn eller riktig blötsnö på oss, tack och lov, och börjar klättra upp mot inlandet igen.



Tillbaka samma väg som vi kom, men det är inget vi tänker på.
Rundar samma tårtrondell i Karasjok, och jag funderar på om det är någon annan som ser det jag ser...?
Vi kör norra sidan / norska sidan av gränsälven, på E6 - men glöm de associationer ni får av "europaväg".
Denna vägen följer slaviskt älvens meandrande, och det är både kurvigt, kuperat och roligt.

Speciellt kul är det det svänger över krön - tungan rätt i mun och tillit till däcken krävs. Kul sträcka!

Här ser jag vildliv på allvar första gången! En älgrumpa försvinner in i skogen, en bit från vägen. Lite benig fjolårskalv, men ändå inget man tar lätt på.
Även viltolyckor är sådant som sänker snittet...

Här är vi för övrigt utan följebil. Harri fortsätter raka spåret mot bas, och istället står Pekka - IBA Finlands ordförande, tillsammans med Juha och dennes Sprinter och väntar på oss vid gränsövergången Utsjoki.

Men först är det 10-mila stopp!
Kort snack, lite lufsande i mörkret - här har vi kört lite mer än halvvägs, men det är inget man pratar om. Bättre att komma iväg och fortsätta köra.
Vi hinner åka en bra bit innan Jaska kommer upp jämsides.
Å fan? Kör jag för långsamt...?
Det trodde jag faktiskt inte. Men, jag kanske kommit ur rytmen i samband med stoppet, och visst; visst kan jag krana på mer - det behöver man inte be mig om två gånger, jag gasar gärna.

...därför är det lite underligt när Jaska ännu en gång segar sig upp jämsides.
Fortfarande för långsamt...? Men, det kan inte stämma...?

Ah, han blickar med helljuset och gestikulerar med armarna - det handlar nog om något annat...

Oh yes - Benny saknas! Det har han gjort länge - ända sedan senaste stoppet. Hans stödlägesbrytare krånglade, och han var tvungen att bygla över den mitt mörkret.
Sicken kille!
...och sicken färdledarfomme som inte noterade att 33% av gruppen saknades.

Well well, fort gick det i varje fall, det kan man inte klaga på...


Med tanke på hur lite trafik det är ute, och hur länge vi kört i mörker så kan det kännas som klockan närmar sig midnatt, men hon är bara 17 när vi lämnar E6an och tar bron över gränsälven. När vi väl kommit över är klockan redan 18 - men så bred är inte älven...
För några sekunder tror jag att nu jädrar blir vi kontrollerade, för det står en mystisk patrull mitt på bron. Pekka och Juha - våra säkerhetspiloter, med den stora Sprintern.

Tanken är att det hela tiden skall finnas säkra plattformar att kliva av körningen på.
Inte för att någon av oss är någon quitter, men - så är det.
Safe long distance riding - på sommaren kan man lägga sig i vilken busskur som helst när man behöver ladda batterierna, men inte gärna i 20-minus...
Det är en trygghet att veta att de olika patrullerna finns där dom finns, men vi kör nog helst vidare - tack så mycket.

Vi drar upp på Finska sidan av gränsälven, längs väg 970, upp till Nourgam - Finlands nordligaste punkt. ...och, även om vi når just den geografiska punkten, så tankar vi på den nordligaste macken i vart fall: "Sami Motor".
Det låter något det!

Bara snabbstopp, vi är körsugna nu!








Forts
 
Last edited:
#10
Hampe, jag kan inte annat än njuta av din berättelse. Fantastiskt!!! Jag följer detta med spänning. jag säger det igen, det är dina berättelser som fått mig att köra LD!
//Benson
 

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#12
Hampe, jag kan inte annat än njuta av din berättelse. Fantastiskt!!! Jag följer detta med spänning. jag säger det igen, det är dina berättelser som fått mig att köra LD!
//Benson
Äsch - så där säger du till alla karlar som skriver en massa på nätet. :eek:
Nej, kul att det uppskattas!
OBS! Posterna ovanför är kompletterade i omgångar med både text och bild.
Missa inte!


Hampe you are the Man!

Loved the pictures, felt cold just looking at them!
Thank you!
It's a bit sad - there are such fantastic sceneries during a ride like this, and so many great pictures could have been captured - but the very few hours of daylight limits the chances of really good pictures.
...and so does the temperature! The batteries are plain crap at -15 already, not to mention -20 and worse.
You'll have to settle with some static fuel-filling pictures, along with what I am able to nick of the net, were usable.
N.B! Previous post has had both text and pictures added since your comment .


Anyway - there's more to the story:


Snabbt ner till Utsjoki och E75. En blixtkoll på en av cyklarna som har en... ...något okonventionell lösning på strömförsörjningsfrågan, men hojen är byggd med en redundans som skulle få NASA att nicka gillande. Tror inte vi står stilla i 30 sekunder ens.
Våra trogna hjälpryttare har stått kvar och väntat på oss, men fortsätter nu en bit efter oss tillbaka hem till bas.
Vi har koll, och är på väg ner mot bebodda trakter.
Typ...



Första hälften av denna delsträcka går genom påtaglig vildmark. Det är tundralik myrmark, flackt - men också en hel del sättningar i vägbanan.
Här är underbar isväg att köra på, och vår 10 mila-paus sammanfaller perfekt med en mystiskt upplyst plats mitt ute i det absoluta ingentinget.

Det är en hög belysningsmast, flodljus i dess rätta bemärkelse rakt ut över vägen.
Det handlar om en trafikkamera, så klart - en väglagskamera, som betjänar den lokala väghållaren så han vet när det är dags att gå ut med plogbil och börja röja i snödrevet från de flacka myrarna.

"Snödrev" är dock inte något vi har problem med nu - tvärt om!
Vinden och gammal snö har polerat upp isytan till rena hockeyrinken! När man kliver av hojen går det inte att ta sig någonstans utan att hålla fast i den egna hojen och dra sig fram till nästa för att byta några ord. Försöker man "gå" så glider benen isär som på Bambi och man är bara lost.

Inte så mycket gymnastik och jogging på detta stoppet alltså. Det är mer att man stannar vid sin hoj, tecknar till de andra om allt är okay - och sedan iväg igen. Obekymrat.

Verkligen obekymrat. Vi har kört på exakt denna ishalka den senaste halvtimman eller så utan att ha ont av det, varför börja fundera nu?
Däcken greppar, här är verkligen ingen trafik och extraljusen spelar ut över allt det vita. Full koll.

Temperaturen? Vi vet inte, vi bryr oss inte. Ingen av oss har någon termometer, men erfarenheten säger att det ligger runt -20.
Ingen av oss fryser, och vi har ändå helt olika sätt att tackla kylan.

Kommer jag ihåg rätt så har Jaska ett dubbelvisir med elvärme.
Benny kör med sitt hemgjorda enkelvisir som lockar till leende när man ser det.
Jag kör med crossintegral och mina crossglasögon från Scott - som funkat kalas från starten av sträcka 2.

En av oss hade eluppvärmda köpekläder, en körde hemstickad elväst som back-up "utifallatt" och en körde utan elstöd helt och hållet.
Inga problem med kylan. Hittills i vart fall...

Ren däremot!
För första gången så får jag riktig renkänning. Det är ett helt gäng som kommer från vänster, och jag bromsar hårt för att ta ner farten och ge mig själv utrymme att utvärdera situationen. Dom travar, dom är många - men dom korsar faktiskt vägen aningens snett "från oss".
Jag kan lätta lite på bromsen och ge de andra bakom lite mer utrymme att agera på.
Benny som ligger tvåa glider upp jämsides med mig. Inte för att han "måste" utan av samma anledning som jag lättar på mitt bromstryck - för att inte sätta någon annan bakom i knipa.

Renflocken drar förbi, vi kan passera bakom i moppefart och allt är frid och fröjd.
Vi har ca 16 timmars körning i både kroppen och knoppen, vi har upptäckt faran, agerat som vi skall trots bylsiga kläder, tjocka handskar och styrmuffar.
Jag tror knappt någon av oss ens fick puls av det hela. Ingen av oss kör med ABS, inte ens jag som har BMW.
No worries. Absolut inga problem.


Inari swishar förbi. Igen.
Namnet - Enare på svenska, har en mytisk dragningskraft.
Tidigt -80tal skulle den nystartade och då ytterst rebelliska MC-tidningen "Bike" skynda sig upp till Enare Träsk - för att hinna köra en viss grussträcka innan den asfalterades. Jag minns att jag kände saknad - nästan något som kanske kan kallas för "ångest" när jag läste reportaget.
Det kändes som om jag aldrig skulle få chansen att köra grus i Finland eftersom allt, ALLT skulle vara asfalterat när det var min tur att hinna, och ha råd att köra i Finland.
Well, riktigt så illa blev det nu inte - verkligen inte, även om just den sträckan säkert asfalterades året därpå.

Jag minns också att man i reportaget - mellan raderna, kunde läsa sig till att det varit avsevärda tekniska problem med testhojarna.
"Tekniska problem" i stil med knäckta styren, tankar som inte rymde det som dom sades göra - eftersom dom sakta blev skrynkliga som russin, och söndersmulad plast nog att fylla en ordinär sopcontainer med.

Åren gick, och sakta så avslöjades bit för bit allt mer kring vad som hänt där uppe.
Per Björklund, mannen bakom Bike Trollhättan hade ett uppförstorat fotografi hängandes gömt bakom dörren i sitt lilla krypin på Lextorpsvägen - då när man fortfarande kunde se att Bike Trollhättan var en gammal Shellmack med ett sagolikt skyltlägen ut mot 45,an.

"Gömt bakom dörren.."
Jo, det var känsliga grejer detta. Jag tror väl inte att någon av de generalagenter som lånat ut hojar till denna "provkörningen" var speciellt happy när hojarna kom tillbaka. Jag tror inte att alla ens kände igen sina hojar, faktiskt.
Argast av dem alla var Bosse Rindar.
Det brukade han vara, när någon hade varit vårdslös med lånehojarna. Denna gången var han argare än vanligt! Chockvågorna i branschen slog fram och tillbaka flera år, faktiskt.

Nå, den hemliga bilden? Vad föreställde den?

Jo, det var Per Björklund - för just denna resan adjungerad till "testlaget" som varande "kul kille" och kompis med Dackevall och de andra; med ett till häften fånigt, till häften skrämt leende, och - vill jag minnas, med någon trasig del av hojen fortfarande i handen.
I bakgrunden, en BMW R 80 G/S, sorgfälligt utspridd över ett kvarts tunnland, till häften begravd i lingonriset.
Den är precis nykraschad, man känner av nerven i bilden, det är tydligt att det gått fort fort fort - men inte tillstymmelse till väg syns i bilden.
Antar att "testlaget" tog på sig all skit som hände på denna resan kollektivt, därför hängde fotot så att inte alla kunde se det, gömd bakom dörren.

Varför jag berättar detta?
Tja, det är sådant som ploppar upp när man kör långt. Tankarna bollar och rullar fram, associationerna låter sig inte nystas upp baklänges och kartläggas.
Ibland kan jag stoppa mig själv och tänka - hur i jisse namn hamnade jag här...?
Börjar man då rota baklänges i tankebanorna så blir man bara rädd för sig själv. Bättre att låta tankarna vandra - milen rullar undan fint på det viset.
Ivalo är passerat, och vi är på ingående till Saarisälkä och nästa tankstopp.
Lite mat också kanske...?




Forts.
 

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#13
Ja, inte i Saariselkä i varje fall.
Här är så dött det kan bli. Inte ens macken är öppen.
Okay, klockan är kvart i 10 på kvällen, men det är ju Fredag.

Jag känner hur jag börjar härskna till.
...helt enkelt för att jag disponerat mitt dygn som en idiot och varken ätit eller druckit något sedan frukosten i lägenheten.

Dumt, men det har inte behövts heller - jag har mått kalas under både jakten och den mer utplanade gruppkörningsfasen.
Nu hade det suttit fint med en makkara, dock...

Det cirkulerar ett par åskådare kring oss. Jag vet inte om dom är ute för att titta på oss just, eller om dom bara råkat få syn på några galna bikers på fredagskvällen. Själv är jag inte på mitt mest trevliga eller säljande humör jst nu, men jag ser inte att dom, pratar med Jaska heller.

Han å sin sida, han är fullt igång med att försöka fixa fram mat till mig - det märks tydligen vilket jävla humör jag är på...
Jaska berättar att han känner till ett ställe som nog är öppet nu, och vi lämnar E 75 för att leta oss upp bland de lite mer fashionabla kvarteren i byn.

Vi hamnar utanför Holiday Club, och det ser hur inbjudande ut som helst!
Levande ljus, festklädda människor, fredagsstämning DeLuxe...

Det funkar bara inte! En ståkorv - perfekt. Men, att kliva in, invänta bordsplacering, plocka av kläder, le snällt mot salongsberusade turister...?
Vi är helt ense om att dra vidare. Vi har rejält med tid inkört på genomgående kortare stopp än planerat, men att bränna av den tiden här? Nix!

På väg ut ur stan är jag tillbaka i lunken igen. Inte hungrig, inte törstig, inte trött.

Problemet är ju att vi i sista stund vänt på rotationen. Här skulle vi varit på förmiddagen egentligen. Både Inari och Ivalo sjöd av liv när vi passerade för ett par timmar sedan, men att lägga in ett extrastopp för mat mellan två tankningar? Njae...

Men, man kan ju hålla ögonen öppna senare när man kör igenom Sodankylä...




Vi passerar Tankavaara, och jag får ett hugg av smärta i samvetet. Här har jag en rallyrapport som måste skrivas klart.
Det sitter en del finska vänner och vill veta mer om mina vägval under IBA Scandinavian Rally...

Lustigt, jag kom tvåa där, ett jäkligt kul rally. Vinnaren i samma tävling råkar ligga 15 meter från mig just nu: det är Jaako/Jaska som kör Transalpen.
Då, i somras så körde han FJR 1300 och jag avlöste honom under vår tvingade nattpaus, på samma nattöppna korvmoj mitt i ingenstans.
Han låg en trekvart innan mig in på raststället, vi hann bara snacka en kvart innan han drog.
Det var förövrigt ganska precis 45 minuter in i strafftimmen som jag anlände vid mål...
En värdig vinnare, Jaska.
Benny är ingen duvunge heller - alltid en podiumpretendent i de poängrallyn han ställer upp i.
Vinnare i Magic 12 i Tyskland, och med en mycket hedrande femteplacering i det tuffa 5-dagarsrallyt IBA European Tour 2014.
Jag själv...? 28-plats i samma rally. 'nuff said.
Se där förresten - ännu en rallyrapport som ligger och mognar... *stön*
Hursomhelst, det är ett stabilt gäng som är ute och rullar. Alla har tunga erfarenheter att luta sig mot, alla kan ta hand om sig själva - och alla håller utkik efter de andra. Det kändes tydligt när jag höll på att lacka ur under förra stoppet.

Sodankylä stängt och släckt - så var det med det.
Jag har inga problem med att rulla vidare - nere vid polcirkeln är det öppet, en bensinstation med bra servering och varm mat mitt i natten.

Men, man skall dit också.
Strax efter Sodankylä börjar det kyla på. Rejält!

Det går från cirka 20 till märkbart kallare på bara några minuter, och temperaturen fortsätter att falla.
Någonstans mellan Sodankylä och Rovaniemi så slår klockan midnatt, och det börjar bli skrämmande.
Jag ser stjärnor ovanför mig - vi har ramlat ut under den skyddande skyddande molnskärmen!
Nu rusar den jordnära och relativa värmen som legat klämd under molnlocket rakt ut i universum, och vi är nakna för precis vilka temperaturer som helst.
Minus 30? Där är vi nog redan, tror jag...
Minus 35? Hoppas inte.
Minus merändå...? Brrr!

Var går gränsen egentligen...?




forts
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#14
Ja, var går gränsen?
När slutar det det vara roligt? När börjar det bli farligt? Farligt-farligt, alltså...?

Låt mig försäkra er om att jag har funderat mycket kring detta, och jag har faktiskt kört i -30 förr.
Här kommer ett utdrag från en tidgare SS 1000 IceButt körning som jag gjort i Finland.
Den gången arrangerad av Dusty Wobbls, och sedan certifierades av IBA Finland.
Vi startade uppe vid Honningsvåg, drog hela vägen ner till Lahti och vände österut mot Dusty Wobbls bas i Joroinen.

"Året var 2011..."



Jag vill egentligen inte pumpa någon ballong här, alltså blåsa upp det vi gjort till något större än vad det faktiskt är.
Så länge det har funnits motorcyklar har man kört på vintern.
I lägre temperaturer, i sämre väder, på sämre material - och med mycket sämre kläder. Vissa har gjort det för upptäckarglädjens skull, en del under tävlingar, men många, många har kört motorcykel på vintern för att dom varit tvungna till det. För att det har ingått i deras arbete, eller för att dom inte haft något annat att åka med än sin hoj när dom skulle förflytta sig. Dom har lidit och dragit på sig skador som dom haft ont av under resten av sina liv.
Om dom överlevde...

För, det vi ger oss in på nu är farligt! Farligt på riktigt, i stort och i smått.
Jag måste påpeka detta därför att vi nu efteråt ser intresset från folk över hela Europa som kontaktar oss och vill göra om samma grej. "Hey, I can do that"
Och visst, det kan man säkert - det är absolut inga hemligheter bakom en sådan här resa.
Men man MÅSTE ha riskerna klart för sig! Man måste förstå konsekvensen av ett felgrepp, en felbedömning, en missuppfattning. Marginalerna under riktig vinterkörning är nedhyvlade till ett absolut minimum och det finns hur mycket som helst att hålla reda på. Men framför allt behöver man erfarenhet!
Man måste stega sig ned i temperatur och samla erfarenhet från varje körning. Man måste sträcka ut dagsetapperna successivt, och man måste hela tiden se till att ha realistiska nödutgångar. Vid vanlig vintertouring, alltså...

Vad vi nu tillsätter till vanlig vintertouring är tidsramen. Det är den som är skapar en potentiellt farlig situation.
Visst antal mil på inom visst antal timmar ger inte utrymme för att köra som man vill, när man vill - eller att ta in på hotell när det blir för hårt.
Inte här heller är vi först - totalt 6 personer i världen har hittills genomfört en "Ice Butt" - som för övrigt inte ens är en officiell IBA-distans ännu. Den inofficiella förklaringen är att man skall under en IBA-körning skall passera Polcirkeln under metrologisk vinter - vilket i praktiken blir Januari/Februari, och en liten del av December + Mars.

Jon Krigsholm var den som var först att genomföra en Icebutt

Äras den som äras bör!

Det vi är först med är startpunkten, vare sig man kallar det "Nordkapp" eller "Honningsvåg" så har ingen hittills inlett sin Ice Butt så här långt norrut.
Vi har lyxen att göra detta för att vi tycker det är kul, och vi är bra utrustade.
Ändå går en tanke till dom som förr i tiden inte körde hoj på vintern lika frivilligt som vi gör nu.



Så, vad är det för krafter vi har emot oss nu när vi drar ut på ett 17mila-ben till Saariselkä brevid Inari, och temperaturen lämnat -25 för att istället närma sig -30 grader?


1. Temperaturen, givetvis! Det är det första man kommer att tänka på. -25 är fruktansvärt kallt.
Så länge man står stilla... Börjar man röra sig i kylan så måste man kalkylera med vindens avkylande effekt.

Som framgår av schemat så ger -25 en upplevd kyla av -45 grader.
Haken är bara att vi inte kör 80 km/h. Det är 100 km/h vägar här uppe, och nu behöver vi varje minut som går att köra in...
Det är inte heller så att temperaturen stannar på -25...

Vansinne? Mja, det finns lite 'om och men' kring det här med "wind chill factor".
Vi skall ha klart för oss att den är beräknad kring hur naken hud reagerar när den utsätts för vind i kombination med kyla. Det är alltså inte så att det automatiskt blir -54 grader bara för att man håller 100 blås i minus 30.
Om är dum nog att ta av sig handsken däremot för att trycka fram nya bilder på GPSen, så - jodå, det där med -54 grader kan nog stämma rätt bra, faktiskt... :roll:

Temperaturen är en utmaning på flera olika sätt. För kroppen, för psyket, för uthålligheten - och för materialet!
Allt blir sprött och konstigt i kylan - plast givetvis, men allt annat med - stål, aluminium, gummi, fjädring; rubbet!
Att klippa ett potthål i 100 med en offroadhoj är ett litet ruskande bara - i vettiga temperaturer.
Nu är det plötsligt en gigantisk risk! Man måste sitta helskärpt och verkligen vårda materialet, känna efter vad som händer i strukturen man rider på. Man måste känna sin hoj utan och innan för att kunna notera små men viktiga förändringar i uppträdandet - koppla upp sitt centrala nervsystem emot molekylkedjorna i det livsuppehållande systemet man färdas på, helt enkelt.
Låter det flummigt? Det känns faktiskt inte så här ute, det kan jag försäkra...

Flummigt däremot är min teori kring hur man undviker att frysa under sådan här förhållanden!
Man bestämmer sig för att inte göra det.
Nej, inte ba' så ba' utan under lång tid innan, mental förberedelse - veckor i förväg.
Jag tål kyla rätt bra, men frös illa vid stoppen på väg upp med Sprintern, och står och huttrar under hustruns träningspass i ridhuset nu som alltid, hemkommen från körningen. Precis som vemsomhelst annars - jag är inte annorlunda skapt.

"Men under körningen, frös du verkligen inte?"

Nej, ärligt - jag frös inte. Jo, visst - jag kände kyla, och jag förfrös faktiskt delar av ansiktet.
Men jag frös inte. Det är förbannat svårt att förklara hur det hänger ihop, och det är det som gör en sådan här berättelse så farlig - andra kan luras att tro att det hela är precis så enkelt som jag skriver.
Det är det inte! "Don't try this at home", så att säga. Rita inte upp en egen polcirkel hemmavid...
Nej, men allvar. Det finns enorma risker förknippade med utmaningar som denna.

Den största är att kylan gör dig dum!
Veckan innan vår Ice Butt rapporteras 4 kontinentaleuropéer försvunna i den Norska fjällvärlden.

http://www.vg.no/nyheter/innenriks/arti ... d=10014159

Väl utrustade, hyfsat erfarna. Tre hittas döda utspridda inom 1000 meter från stugan dom redan övernattat i...
Jag vill absolut inte vara hänsynslös mot dom efterlevande, jag hoppas att dom accepterar att jag använder mig av dessa människors öde för att kanske upplysa någon annan om riskerna med kyla.
Sänkt kroppstemperatur påverkar hjärnans förmåga till rationellt tänkande!

Ytterst få av alla människor som årligen dör köldrelaterad död är så dumma som deras sista timmar i livet kan ge intryck av. Ofta skylls fjällolyckor och vilsekörningar med skoter på alkohol och promillehalt. Visst, det förbättrar inte utgångsläget direkt, och alkoholens effekt på kroppens förmåga att hantera kyla är väl dokumenterad och står i precis omvänt förhållande till vad folk verkar tro när dom rekommenderar en hutt "för att hålla kylan borta".

Själv vill jag nog tro att själva kylan i sig har en större del i många felbeslut, och att alkoholen bara är en bidragande faktor.
Tänk er en mental Y-korsning där höger är rätt väg och vänster är fel väg.
En del människor vänder om tillbaka till Y-korset när dom upptäcker sitt fel - dom tar den extra sträckan för att hamna rätt igen. Jag är kanske mer upptäckartypen, jag lär invänta nästa Y-kors och försöker dra mig tillbaka till huvudriktningen på det sättet. Om jag upptäcker mitt fel...

En människa med nedsatt förmåga till rationellt tänkande genom nedkylning däremot inser inte ens att hon är fel på det, eller fortsätter hålla vänster i allt för många felbeslut som tas så att att hon eller han slutligen är hjälplöst förlorad. Kanske inte ens vilse rent geografiskt, men så fullständigt bortkollrad och desorienterad i sina tankevindlingar att det börjar kännas naturligt att lägga av sig klädesplagg som är för tunga att ha på sig, eller kanske stanna för att lägga sig och sova en stund innan man traskar vidare... Jo, jag tror det är en fruktansvärd död, den med. Som alla.
Fruktansvärt onödig, om inte annat...

Och, förändringen går inledningsvis långsamt! Det är omöjligt att pricka precis när köldcancern slår klorna i dig och börjar dra ner dig i det svarta djupet utan återvändo.

Min egen medicin är densamma som under andra långkörning: hjärngympa!
Ställa upp aptråkiga ekvationer i huvudet, försöka komma ihåg namnen på tjejerna i parallellklassen genom att visualisera skolkorten i albumet hemma, rabbla regentlängder, försöka komma på namnen på alla olika nötter i nötblandningen vi köpte till jul osv mm etc.
Så fort det börjar gå trögt att tänka så är det en varningssignal. Så fort hjärnan väjer undan från dom tunga resonemangen och vill ta genvägar så är det en alarmsignal att något måste åtgärdas.

Men, när det gäller risk för nedkylning så måste ännu en försiktighetsåtgärd vidtas:
Överprövning av beslut!
Varje tanke man tänker, varje beslut som tas måste ifrågasättas:
"Flytta bak foten? Varför det? För att jag är trött? Eller för att jag är trött i höften? Motivera!"
"Sänka temperaturen på handtagsvärmen? För att kroppen inte tolkar utomhustemperaturen rätt? Eller för att jag faktiskt bränner handflatan?"

Och så håller det på: ifrågasätta det vettiga i varje beslut man tar. Oavbrutet.
Förutom att det är ansträngande i sig självt så är det förbannat tröstlöst att sitta vrida och vända på vad som är sunt eller inte i beslut man just tagit eller är på väg att ta - när det plötsligt går upp för en att själva grundkonceptet i sig; en IceButt från Nordkapp är svårt att motivera rationellt... :roll:

Hittills har denna körningen varit en promenad i parken - det inledande strulet är redan glömt.
Nu blev dock väldigt plötsligt och väldigt mycket allvar...

Det går att köra i -30, det vet jag bestämt. Jag har bättre kåpa denna gången, och min fodrade overall dessutom, som yttre omslag. Bättre klädd.

Ändå känner jag igen så mycket från körningen 2011: det är samma delsträcka som temperaturen verkligen droppar på.
Jag är lika bestämd på att inte frysa - men upplever kylan på precis samma sätt:
som ett tryck, ett påtagligt och förnimbart tryck som alldeles uppenbart har kapaciteten att förinta mig.
"Stå emot" är frasen som kommer tillbaka.
Vi har de bästa förutsättningarna - det är inte ens en timmas körning ner till Napapiiri, och där kan vi komma in och komplettera klädseln, och dessutom ladda batterierna.

Problemet är att kylan kommer sent i körningen. Jag har bränt mycket av det mentala krutet, och dessutom hunnit ackumulera mycket fukt under det (alltför) täta skalet.
Det känns! Synd att man inte kan "tänka bort" fukten också...

Man man kan äta den! I vart fall fukten i facemasken...
Skägget börjar frysa fast i insidan av facemasken och det är både obehagligt och smärtsamt.
Materialet är neopren - som en våtdräkt ungefär, och har funkat utan anmärkning hittills.
Men, nu är materialet mättat med fukt och det "fryser igenom".
Receptet är att omväxlande försöka suga i sig av överskottet, eller att liksom suga in en bit avv själva facemasken in i munnen, och liksom mangla den mellan läpparna - för att sedan suga i vätskan, och sedan svälja den.
"Fukt" förresten - ni har redan räknat ut vad det är för något jag sitter och sörplar i mig.
Oh yes - en häxblandning av kondenserad utandningsluft och saliv. Fräscht.

Under en av mina vinterkörningar så skapades en bild av kylan i mitt milmosiga sinne - alltså den farliga kylan. Det var en slags zombiehäxa som lurade vid sidan vägen och försökte kliva på i farten.



Hon utnyttjade turbulensen för att obemärkt ta sig ombord, och väl på plats på hojen så kunde man känna hennes svartande klor klösa bak på ryggen, ondskefullt krafsandes efter minsta blotta i kläderna att börja riva upp och försöka ta sig in igenom lager efter lager för att skapa maximal skada.

Jag vet att det låter mer än lovligt flummigt när man försöker beskriva det - men det känns inte så när man står på i hundra blås, i -30 grader och det har varit mörkt ute i timmar där i ödemarken.

Bilden hänger kvar, och den är faktiskt effektiv som mål att projicerar sina ansträngningar emot - att INTE börja frysa.

...ja, eller också kan man ha elkläder. :D

Hursomhelst - att ha köldhäxan på passagerarplats, och notera hennes ansträngningar att komma åt en är en märklig och mäktig känsla. Speciellt när man känner att hon inte har någon framgång, utan tvingas släppa taget trots oförrättat värv.
Det är en underbar upplevelse att köra motorcykel under sådana här förhållanden - när allt funkar.

Vi tankar på den angivna macken - Neste automatstation, den första man ser när man kommer in i samhället norrifrån.
Känns lite avigt att stanna här, när man faktiskt ser den nattöppna Shellstationen söderut längs vägen - men, att tanka där kanske innebär att vi reducerar vår Arctic Butt till en helt vardaglig Ice Butt, eftersom vi inte helt säkra på exakt var polcirkeln går.
Det är visserligen ingen annan heller - den vandrar fram och tillbaka år från år beroende på en hel massa olika saker. Vi tänker dock inte ta risken - alla dokumenterade mil norr om polcirkeln, punkt slut.

Här är kallt nu - jisses! Fort in på serveringen hos Shell, snabbt sprätta upp så många lager som möjligt av kläderna för att låta kroppsfukten ånga undan så mycket det går.

Jag beställer en toast som går snabbt att göra och snabbt att äta. Det är symtomatiskt att jag nu i efterhand inte kan frammana vad mina två vänner äter och dricker.
Sådant brukar jag ha koll på annars, men nu är det bara jag, mig själv och mig det handlar om:
att lösa allt som krävs för att landa de sista milen hem.
Jag lägger på ett par extra strumpor. Jag har fler lager i packningen att dra på också, men jag gör bedömningen att det inte behövs. Inte ens om molnskärmen fortsätter att dra sig norrut och lämnar oss nakna hela vägen upp till Levi och slutstationen.

Detta är för övrigt min första matpaus på hela körningen, och även det första jag dricker sedan starten för 20 timmar sedan. Idealiskt? Långt där ifrån!
...men det har funkat.

Vi frågar personalen hur kallt det är nu: "We have no thermometer anymore, but it was -27 several hours ago. It is colder now."

Aha? -30?

"Oh yes, for sure - and possibly even colder"

Bra så - dags att röra på sig. Vi har varit inomhus i 30 minuter. Tack och lov för allt tiden vi kört in, som gav oss chansen att reboota här inne.
Vi känner oss segervissa. Vi klarar resterande körning. Det skall till något rent tekniskt fel, eller ett fyllkörningsmöte så man tvingas pejla snövallen för att vi inte skall ro hem det här.

Man får ett brutalt uppvaknande när man sätter sig på hojen igen...
Sadeln hård som en kyrkbänk, kopplingen omöjlig att känna igen, fjädringen stum och ovillig - hela hojen känns som en planka, och skuttar fram över ojämnheterna i isen.

Över till andra sidan vägen - filmtajm!



Photo credit:Benny

Tre Amigos!
Stort ögonblick att smälla av en bild på denna klassiska plats. På vintern...

Raskt norrut igen, inte mycket kvar nu.




Ett litet 12-mila stint tillbaka upp längs E75 för att ta nytt kvitto i Sodankylä.
Just precis - den uppmärksamme förstår att detta inte är den kortaste vägen hem - eftersom vi måste stanna och ta kvitto igen efter bara 12 mil.
Det finns en närmare väg till Levi, och roligare dessutom, och till på köpet en som vi ännu inte kört. Men!
Den leder oss helt klart söder om polcirkeln, och så kan vi inte ha det.

Upp i kylan igen, och det är märkligt: nu när man är förberedd, och har ventilerat ut lite fukt + kompletterat med ett par strumpor så känns den knappt.

Konstigt. Jag till och med kollar upp mot himlen flera gånger, och visst: stjärnorna blinkar ner emot mig - ingen lindring där inte.

Nå, inget man klagar på, men det säger mycket kring detta med hur man uppfattar kyla.
Kyla - och det sätt den påverkar oss är inte absolut.

Vi är snart uppe i Sodankylä, och detta benet går helt problemfritt.
Efter några kilometer börjar hojen mjukna, och det rent av fjädrar lite igen. Lyx!

Vid tankningen är vi pigga som små ekorrar. Nu är det bara en lika liten skvätt kvar till målet!




Det är nu det skall gå snett, eller hur? Det är nu problemen skall torna upp sig vid horisonten big time...?

Nej nej nej - det går bra nu! Jag kostar på mig att busa lite: dra ur på växlarna, spinna och sladda med bakhjulet - låta brorsan härja lite med hojen.
...och det finns sannerligen inte mycket grepp där bak.
Den vridstarka 1100an rycker loss greppet hur lätt som helst, och sedan får man liksom sitta mjölka med gasen för att hitta fäste igen.

Skall vi kolla lite vad vi kör på för däck och dubb?

Benny är det som har dubbat med egna grejer - enda sättet att få det som man vill ha det.
Det är också han som har plåtat följande bilder:



Fyra olika dubbtyper, alla med en tanke bakom, alla med olika utformning och avsedda för olika platser i däcken.
Borret i bakgrunden är som jämförelse 5 mm, och vi efterstävar ca 4 mm utstick i själva rullspåret, men vill ha mer på sidorna.

Vi kör båda med Heidenau Scout bak, och båda i dimension 140/80 x 18





...och det var här den stora tankevurpan visade sig.
Den kraftiga stommen och rigida åsen i mitten är hemligheten till att däcket fungerar så sanslöst bra på stora "reiseenduros" både när dom bär last och kör grusväg.

Inte här.
Däcket formar sig för dåligt efter underlaget, flexar för lite, och den oavbrutna mittåsen gör att däcket inte på allvar når ner att skotta som ett crossdäck gör.
Det bettar bra när man lägger ner i svängarna - utmärkt bra, men det tar ett tag att mentalt vänja sig vid däckets janusansikte; att vara bekväm med att lägga ner en hoj som inte driver rakt fram...

Med denna konfiguration håller det hela 320 dubb. 240 korta, och 80 med större utstick i sidorna. Alla dubbar i alla däck är limmade, och den asymmetriska placeringen tjänar två syften: dels skall efterföljande dubb i rullriktningen inte hamna i samma spår som det tidgare, utan ges ny orörd is att krafsa i, och dels är det redan från start tänkt att finnas utrymme att fräscha upp däcken genom kompletteringsdubbning.
Det här är inga billiga grejer - oavsett om man har utrustning för att dubba själv eller ej.
Det gäller att kunna återanvända dem!

Fram kör jag vanliga Heidenau K60 - alltså inte i det förstärkta Scout-utförandet.



Funkade perfekt! Mycket nöjd med detta däcket fram på denna hojen.
Här ser vi 336 dubb; 240 med kortare utstick, och 96 med mer endurokaraktär i kanterna.
Alla kantdubb är "resta" för att inte peka perifert ut längs däcksidans välvning, utan istället möta underlaget mer upprätt.

...och för att ingen skall behöva fråga: Nej, jag räknar inte med att lägga ner så hårt att kantdubben skall göra nytta vid kurvtagning.
Dom sitter där för att göra tjänst när det börjar bli spårigt.
Då klättrar dom så fint på isvallarna och låter hojen följa en riktning som dess husse tagit ut, inte random direction dit vallarna vill...

Jag lovar: att sitta och försöka hålla reda på en hoj där framhjulet klättar över i ett spår, medans bakhjulet stannar kvar i det gamla och är nöjd med det är inte kul.
Inte i längden, inte i 100 blås, inte med annan trafik ute på vägen.

Benny har ett gulddäck fram:




Gamla hederliga Trelleborg Army Special!
Duger det åt Kronans gossar på MC 258 så duger det åt oss med!

Framdäck, lättare hoj - här behöver man inte ta samma hänsyn till möjligheten att kompletteringsdubba senare. Ett framdäck håller länge på is och snö.












forts.
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#15
Men hoppsan...? Är vi redan framme?




Ja, och nej. Vi stannar i Kittilä för att ta kvitto och sökra upp den kortaste IBA-distansen: SaddleSore 1600K
Nu är vi safe! Vårt back up-team har väntat in oss, Juha kommer med näven i högsta hugg och gratulerar.


Klockan är 5 på morgonen, vi står och snackar lite - men det är dags att avsluta detta dygnet. På hojarna igen och tillbaka till startpunkten - Levi!

En kvart senare är vi tillbaka på ABC-macken där vi började. Full circle, mer än 1000 miles norr om polcirkeln. På vintern.
4 + 1 startade, 3 kom tillbaka: som en man. Yay!!!



Här står vi och spiller i den där litern som krävs för att få slutkvittot.
...å så får vi inget kvitto! Pappret i skrivaren är slut, ha ha ha!
Bara att traska ner senare på dagen och be dem skriva ut en kopia.

Men, vi är glada ändå:



Fattas bara annat! I mål med 20 minuter till godo, väl disponerad körning - och kul!

Sedan då?
Ja, inte mindre kul! Dumpa hojarna i garaget, upp i lägenheten - alla är vakna för att ta emot oss.
Korv och pommes som frukost, bärs, Jaloviina, snack, bastu, jacuzzi - ni ser bilden...?

Vansinnigt rolig körning!
Tack till mina körkompisar Benny och Jaska som gjorde att det flöt på så bra, tack till IBA Finland som arrangerade så väl, tack till Harri som lagt upp turen och dessutom rekat hela sträckan dagen innan - och körde sweep dessutom! Tack till Pekka som körde Juhas Sprinter - och tack Juha själv som sadlade om, ställde BMWn och hoppade in i Sprintern istället. Tack Anne som fixade krubbet och tog hand om oss - tack hela team Suomi! Kiitos paljon!






Hampe
 

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#16
Eftermatematik.

Vi hade en sagolik tur med vädret. Vansinnestemperaturerna dagarna innan hade inte varit okay att ge sig ut att köra IBA-körning i.
Självklart hade vi provat på att busa runt omkring basecamp bara för att få prova på hur det är att köra hoj i -46 grader eller så.

Men, det var inte därför vi åkte ända hit upp.

Vi slapp regn uppe vid Nordkapp!
En sådan jäkla tur! En timme eller två i regn där uppe hade gjort körningen fruktansvärt svår att fullföja.

Vi slapp vansinnesnöande. På fredagen slås det nytt snörekord för Finland:
http://svenska.yle.fi/artikel/2016/01/09/nytt-snorekord-i-sastmola-73-cm-pa-ett-dygn
73 centimeter landar i Sastmola, Österbotten under ett enda dygn!
Jösses!

Vi slapp allt sådant extremväder, och hade bara en härlig vintertur i ett vettigt och hanterbart temperaturspann. Känslan sitter i länge, jag lovar.

Men, man skall hem också. Packa och lasta på Söndag morgon, lämna BB i Rovaniemi där han tar in på hotell. Han flyger direkt till någon stad i det gamla östeuropa för jobb måndag morgon.

Själv så lunkar jag hemåt ensam, och svenska tidningar hälsar mig välkommen med nya braskande rubriker:


Oväntat...

Det är fortsatt svinkallt, och det kräksnöar bitvis så mycket att man får köra på känn.
Farthållaren inställd på 87km/h ger mig 3 saker:



# En GPS-fart på exakt 80 km/h backe upp och ner

# En otrolig förbrukning på väl under litern. Bil, packning, hästkärra, två hojar med utrustning och en ruskig massa snö att plumsa fram i.
0,94 l/mil. Helt fantastiskt!

# Ungefär lika många omkörda bilar som jag bli omkörd av.
Lika osannolikt det med. I början är jag lite försiktig med att köra om eftersom jag drar upp så mycket snö, men när Svensson ligger och pendlar mellan 50 och 80, samt tappar kursen och gud vet vad så ledsnar man.


En Arctic Butt är en sanslöst skön och energigivande kudde att sitta på, så mycket kan jag säga!



Hampe
 

John Young

Triumph Triple expert.
#17
Hampe - I was so disappointed not to be able to join you and Benny on this adventure.

Your pictures are just wonderful

Hopefully, Timo and the rest of the crazy Finns will organise another one some time in the future