Fool's Gold 2017 Ride report

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#1
Short summary in English:

Did you see my lame attempt at being poetic just before the start?
It was a reflection on the fact that even separated by borders, waters or straights we still all ride under the same moon on a ride like this, when it is held on a specific date. This was the post:

Good to go!



Sadly this poor handy could could not capture the really weird crescent moon tonight, but this is an equally weird ride.

Hope you all get a glimpse of the moon too - it unites us all in every country were this ride is done.


Hampe
My general idea is that at the moment that you doubt your own sanity out there in the dark, you can just look at the moon to get comfort in the fact that it also shines over the other lunatics(pun!) out there on the same ride as you, although thousands of miles away.

This is what I had at start, shot by my other camera, blown up by the useless digital zoom



It is not a very good picture, I know, but it was a truely dramatic sight to see; a sliver of the moon, hanging down from a dense layer of clouds, and the visible part of it strongly tainted by other layers of high fog.

It touched me in two very different ways; partly because this was like a portent ancesters would have taken note of. Probably letting a wise man concider the meaning of such a sighting - before setting out on some kind of quest like the one I was about to launch.
"No, let's abort mission. Return to base and wait for me to read some intestants to crosscheck this message. ...and don't forget to bring back the Judas Cradle. It's not to be left out here in the damp"

But mostly I was amazed of the fact that I had the time to take a picture and do reflections like this before start! :D Not my usual standard...
I was ready, willing and able - better prepared than many times before. No way that I would take this as a hint to shy away from such a demanding ride as the Fool's Gold.

So, did I get to see the moon whilst riding?

Ummm... Yes. Unfortunally...
It feels like I've been out on the road for days with this stupid midnight starting time. It's divided like in to "first night" and "second night" and the first night was indeed wet and cold. The day in between too.
Second night was more like cold and wet. I cruised down through the forests of Småland on the evening, got to see the clear moon over the cap of trees and thought to myself:
"Oh no; Clear moon means a clear sky tonight, and a clear sky clearly means even lower temperatures. Yippie! ...not.

I have never been so cold before, for so long time. We are looking at like 20 hours of utter discomfort here. Awful!
And wonderful. I loved the ride.

I landed a full pull within the alotted time frame - so it's all peaches and cream right now, but with an ice crust.

Now then? Awake and saddle sore?
Nah! I never get that. But my back is aching. Not the way one would expect, like "from the inside".
No, this is a different pain. More as if I have been flogged.
And I have! Repeatingly, by this vicious Dominatrix Lady Garmeana.

As soon as I parked the bike to refuel, do some chain maintenace or whatever, she got onboard and started to tamper with my navi! I had all the numbers and digits well in order before the stop - and she totally messed it up in just a few minutes. Nothing looked the same when I got back in the saddle again.

"Deal with it" she said, and started to whip me with her cane until I had straightend out the time/distance equation again. Feels like it took forever after each brief little stop until Lady Garmeana would stop beating me. I clearly must be a motorcycle masochist.

The rest of the ride report will be in English, and perfectly sane.



Äsch!
Så himla kallt var det inte egentligen. Det var jag som var fel klädd.
Galet fel! Samt inte inställd på kyla.

Jag har följt 10-dygnsprognosen varje dag sedan fönstret öppnade.
Den har varit lite fram och tillbaka, om man säger...
Men så är det ju, med Aprilväder. Så skall det vara.
Vissa dagar har prognosen skiljt sig från förmiddag till ny koll på eftermiddagen.
...men ändå trodde jag att min sista koll på sen eftermiddag skulle hålla för morgondagen.
Tocke dumt huvve man har.

Jag skrev banne mig ner det förväntade förväntade vädret vid tiden för de olika passagerna för att ha som beslutunderlag.

Så här såg det ut vid 4-tiden dagen innan:

Start hemma: 10*
Munkedal: 8*
Passage hemma: 8*
Passage Helsingborg: 8*
Malmö: 7*
Jönköping: 8*
Stockholm: 6*
Hudiksvall: 12*
Stockholm 13*
Jönköping 10*
Helsingborg 9*
Tillbaka hemma: 7*

Inget regn, och helt hanterbara temperaturer med vanlig sommarklädsel.
Exit Julaoverallen, alltså. Den är fantastisk kring nollan, och jag har kör den ner förbil -30 strecket med utmärkt funktion.
Men, den är stor och bylsig och jag gillar inte att köra för varmt klädd. Den får bli kvar hemma. Det tar tid att stanna för att plocka av sig ett plag som håller på att kväva en, och det tar tid att packa ner den. Och! den tar plats på hojen.

750 SuperTenere är en liten hoj!



Det enda som är stort är tanken, men allt bakom är smått för att anspela på solositslooken från Paris-Dakar eran. Jag faktiskt provpackade för att kolla, men en packrulle med lite smått och gott samt Julaoverallen gick inte in mellan mig och reservdunken längst bak.
Som sagt; Exit Julaoverallen - det skulle ju bli varmt.

Blev det det? Ha ha ha!

Jag kände av kylan redan på första benet upp mot Munkedal, men ignorerar den, Det skulle ju bli varmt senare på dagen...

Moose står och lurpassar på mig en avfart innan Håby. Jag ser honom direkt, men blir lite snopen att han inte kör upp jämsides.
För sent kommer jag på att Ah! han kör ju Tengai. Inte direkt polisens förstahandsval som Interceptorhoj... :p



Nåja, gjort är gjort . Jag hade kunnat släppa av tidigare, men jag är heelt uppfylld av siffrorna i burken på styret. Jag har gjort upp ett mycket ambitiöst körschema där varje minut på körningen är ianspråktagen.
...så det blir inte mycket sagt till Moose. Det är på en och samma gång både roligt och trist att se honom här. Jag hade räknat ut att vi skulle mötas någonstans mellan Nordre Älvsbron och Rollsbo, men höll skarp utkik redan när jag kom upp ur Tingstadstunneln på Hisingssidan.
Ju längre det dröjde utan någon sighting desto mer säker blev jag på att han skulle dyka upp kring Munkedal.



Mina 5 minuter på plats går snabbt åt, och jag drar ut igen söderut. Jag möter vad som måste varit JOL något tidigare än beräknat. Jag räknar fram och tillbaka men finner inte att jag skulle vara fel på det rent tidsmässigt. Det är snarare så att jag räknat fel på punkt för mötet. Nå, vi hinner se varandra båda två och blinkar med helljusen över den folktomma motorvägen.

Folktom, men faktiskt inte polistom i natt. När jag passerar Kungälv händer något underligt.
När jag är ute på bron över Nordre älv så ser jag i backspegeln hur en bil använder bussfilen ut på motorvägen och stormar ikapp mig. Weird!
Normalt sett är jag alltid ytterst misstänksam mot fordon som kör fortare än mig. Det finns inte så många av dem, och måste vara rejält knäppa om dom kör så fort. Knäppa, eller poliser.

Men nu är det IBA-körning och jag får finna mig att bli omkörd i ungefär samma utsträckning som jag kör om. Jag kollar ner på GPSen för att få exakt hastighet, och den har tillfälligt krypt upp till 85 km/h längs denna av Trafikverket "flödesoptimerade sträcka" 80-begränsade motorväg. Jag släpper en aning - men inte så det skall "synas" och direkt därpå är dom ikapp.
Lägger sig snett bakom där jag varken har dem i spegel eller ögonvrån.

Lite obehagligt. Är det snuten så är det okay, men det finns ju fler trafikanter ute på natten.
Jag skall precis uppmana dem att köra förbi med min vänsterhand när dom släpper löst allt dom har. Hela natten fylls av blinkade blått ljus, och jag släpper av direkt, sätter ut högerblinkers och går ut på vägrenen för att låta mig stannas. Det skall nog gå snabbt det här.

Nu är dom uppe jämsides. Det är en civil V70, metallicbrun med massa LED bakom den svarta solfilmen. Men dom bara släcker nr och drar vidare. Annat larm? Större fiskar att steka?
Svårt att säga, men dom tuffar vidare mot Göteborg i en bedömd fart av 110km/h utan blåljus.
Weird. Dom kan knappast haft en mätning på mig som sade 85 km/h och om dom hade det . skulle dom verkligen stannat mig och dragit fram bötesblocket?
Isåfall hade nog stoppet kunnat dra ut på tiden. Jag hör till dem som vägrar låta Trafikverket kidnappa hastighetsgränser och -skyltar för att slippa bygga sedan länge nödvändiga körfält utan istället "packa bilarna hårdare" genom at tvinga nr dem i hastighet under rusningstimmarna". Japp. Jag hade gladeligen käftat emot och på kuppen bränt den aktuella körningen. Käftat med fel gubbar dessutom. Det är inte dom som satt den nya hastighetsgränsen runt stan - men ändå: 80 knyck fler mil utanför stan dygnet runt för att man inte orkar bygga vägar...? Bananrepublik!

Långt senare så slår det mig: kanske låg dom kvar snett bakom för att låta ANPRen göra sitt jobb, och när hojen var grön så kanske man ville kolla vart jag tog vägen när ljusen gick i gång...?
Direkt svänga in till kanten var alltså "rätt", men att kugga ner och försöka sig på "a run for the hills" hade alltså varit fel? I dubbel bemärkelse.
Nå, det får vi aldrig svaret på. Man har mycket tid på sig att fundera under en Gold-körning. Kanske för mycket...?

Jag känner att färden ner genom Halland kommer att bli tuff. Jag fryser rejält redan. Skall jag kosta på mig att svänga av hemma för att ta på mig Julaoverallen trots allt?

Nej, det finns inte tid till sådana excesser på denna körningen. Ett sådant stunt skulle ta ALL marginaltid i anspråk och mer därtill. Dessutom: någonstans måste overallen plockas av, och var skall jag gör av den då? Det skall ju bli så varmt idag...

Tiden behöver jag till annat. Som till exempel att stanna och pinka.
Jag stannar tre (3) gånger ner till Malmö för att göra ifrån mig.
Nej, inga små gubbskvättar. Jag kissar floder, och det beror på kylan.
Kolla gärna faktarutan nedan. Det är intressant! Det är kroppen sätt att förbereda sig för kyla.
Det kickar in tidigt hos mig, jag vet om det sedan tidigare.
Det finns heller ingen annan väg att gå. Sitta och försöka hålla sig gör bara det hela värre.
Det är vatten som måste ut för att kroppen skall kunna hantera kyla på ett säkert sätt.
Jag har tagit in en del tid på passagen av ett nattligt Göteborg så jag har tid att kliva av och kissa. Men tre gånger på 3,5 timmar? :eek:
Nå, det må väl vara hänt. Det skall ju bli varmare...

Besvikelsen blir extra stor när man väntat sig ett varmare klimat på andra sidan Hallandsåsen. Den där horsten är en verklig klimatbarriär. Jag vet inte hur många gånger man har varit på väg ner med hästakärran till tävlingar och folk i bilen har gnytt:
"Meh! Skall det verkligen vara så här? Rapporten sade ju fint väder här nere?"
På andra sidan Åsen öppnar sig världen och naturen står i full blom.

Så inte denna gång. Termometern på fastigheterna på andra sidan säger 5 grader.
Känns kallare än så...

Tiden för paus i Malmö borta i och med detta rivandet i kläderna.
Jag väljer Shellsidan av en enda anledning: Drive-Through påMcDonalds. Jag har gjort det förr och det funkar kalas. Ropa in beställningen, kör fram till luckan, betala och fråga om det är klart nu. Med all säkerhet inte, klockan 5 på morgonen. Säg till killen i luckan att göra klart alltihop och att hålla det vid utlämningen - jag kommer tillbaka strax, skall bara tanka emellan.

Jag var 5 minuter sent in på Shell Bronsåldersgatan, men när jag lämnar är jag helt rätt i tiden igen. Avsatta 10 minuter reducerades till 5 verkliga när jag hämtat "allt" vid luckan.
"Allt" var en Super cheese och en mjölk. Lägga grejerna i skrevet, accelerera ut på påfarten, lägga i högsta växeln och börja mumsa. Korvätarhjälmar är bra ibland.
Typ när man skall käka hamburgare.

Jag har en blek förhoppning att en varm hamburgare skall på något mirakulöst sätt varma upp mig inombords i väntan på värmen, men den gör varken till eller från.

Jag svänger bort från E6 och tar E4 över slätten in mot landet. Här har jag plåtat en fantastisk soluppgång under min allra första IBA-körning, men inget sådant nu. Sol finns det säkert, men dolt bakom dimbankar. Brrr! Så fort vi börjar klättra uppåt vid smålandsgränsen så blir det märkbart kallare.

Kallt, och fuktigt. Bara att ta ett extra stopp och ta på sig det enda extraplagget jag packat ner: fodret till jackan. Det är ju ändå dags att kissa...

Jag får ingen glädje i körningen. Det är ärligt talat ett jädra lidande.
Det har det varit förr också, men jag har alltid lyckats hitta en ingång till körningen som gör det hela kul ändå, trots mindre lyckade omständigheter.
Så inte denna gången. Jag kommer liksom inte "in" i körningen, den imaginära Airhawken vill inte blåsa upp sig, det 108-oktaniga bränslet vill inte nå förgasarna - bromsarna ligger liksom på fortfarande.
Ja, åsso är jag kissenödig igen. Pärsk!
Det är tur att jag är påläst och intresserad kring hur kroppen uppför sig i kyla, annars hade man nog börjat undra.

Jag ger mig själv två plattformar att kliva av på: först Värnamo.
Hamburger Hill, där typ alla kända snabbmatskedjor har filtat ihop sig som luddet i torktumlaren på en liten kulle vid motorvägen. Alla sitter och bevakar varandras siffror, och ser man att burgarkedja A gör bra resultat på en plats, så bygger burgarkedja B upp ett tempel bredvid. ...och C, och D - tills hela alfabetet upp till i vart fall K som i kolesterol är intecknat.

Visst vore det underbart att glida in där, svulla till det med en brakfrukost, sitta och gona sig i värmen - och därefter bara ta de mysiga vägarna hem tvärs över skogen. Kul MC-körning, till skillnad från...

Jag kan känna smaken av en McSausage i munnen när jag kör förbi ute på motorvägen.
Men, jag kör faktiskt förbi. Jag borde känna som jag utdelat en guldstjärna till mig själv, men det känns mest grått inombords. Dimbanksgrått, typ.
Jag har - delvis, kommit på bättre tankar. Det som tog mig förbi Hamburger Hill var -Häpp! ...cykeln.

Alltså, cykeln går drömmen. Jämnt, mjukt, villigt, oproblematiskt.
Radtwinnen med 180*-vevtappsförskjutning kan upplevas som lite trist ibland vid "inspirerad körning". Kraften kommer alldeles linjärt från en lite tunn och blyg botten. ...och kraften finns där, absolut - men utan någon puckel att roa sig med och spela på när man skall göra specialtrix. Tryggt ibland, tråkigt ibland. Jätteskönt om man kör odubbat i snö!
Men nu kör vi motorväg rakt fram på en snart 30 år gammal klassiker.
Lite udda, men det funkar. Den snälla, turbinlika kraften är som hand i handske på en sådan här körning.
Respekten för hojen är det som tog mig förbi Värnamo. Jag har fått så många körningar sabbade av trasiga hojar, eller hojar som är på väg att gå sönder - saker man måste anpassa sin körning till, ta hänsyn till och oroa sig över medans man kör. Nu, nu funkar hojen perfekt.
Inte skall väl jag vara den svaga länken i kedjan då? Dessutom skall det ju bli varmare...

Märkligt det här med dimbakljus. På den mycket raka och snabba E4an upp genom Småland blir jag ibland omkörd så det dånar av bilar med dimbakljuset tänt. Bra så.
Men, varför är det alltid de snabba bilarna som har tänt detta bakåtriktade extraljus? Dom som man ändå inte kommer i kapp utan en övermänsklig ansträngning?
Dom långsamma tanterna och farbröderna ligger och luffar på i 90 utan något dimbakljus tänt.
Eller de gamla släpen i 80 km/h som inte ens har en sådan funktion och vars vanliga lampor knappt syns ens en stjärnklar natt? Konstigt.
Men konstigast av allt: de nya EU-godkända bilarna som tuffar runt helt mörklagda bakåt eftersom deras ljussensor säger att nu är det ljust och då räcker det med DRL framåt.
Strålande utveckling. Not!



Next exit är Jönköping. Undrar när Pizza Hut öppnar...? Där finns också McDonalds förföriskt placerat, och dessutom är jag där inom deras frukostfönster. Mmmmm...
Tänk att få sitta där och bara landa i sig själv, äta sig riktigt svullemätt och kanske rent av sitta och hästesôva lite. Kanske hinner solen fram så man kan sitta ute...?
Det är så destruktiva tankar, och jag förbannar mig själv att jag inte kan finna nyckeln till just denna körningen, detta som sker just nu, det som kräver all min koncentration.
Jag kommer på mig själv med att sitta och fantisera fram vilka vägar jag skall ta hem från Jönköping. Bondstorp? Angeredshestra? Nosa lite på bolagsvägarna mellan 26;an och 157;an?
Hallå eller!? Vad hände med här och nu?

Tro det eller ej, men jag lyckas växla in hjärnan på ett spår som ger körningen mål och mening.
Det är en så bisarr och konstig tankegång att jag vägrar att dela med mig av den här.
Försök gärna att ta upp det med mig någon gång vid en lägereld eller så. Kanske är jag dum nog att lätta på förlåten till en sjuk hjärnas sätt att fungera. Här i skrift tänker jag inte yppa ett smack mer.

Hursomhelst - tankegången hjälper mig ur den mentala svackan, plötslig är det kul att köra igen trots yttre elände och jag närapå glömmer att styra in på Österängen mitt emot Elmia för att tanka. Två kisspauser har gjort mig två minuter sen in på macken, totalt 5 minuter stopptid finns i schemat här - och jag går ut right on time! Ett äkta 3-minutersstopp. Yay!
Sådant livar upp.

Sedan finns det sådant som sänker också. I stigningen upp i höjd med Motel Vätterleden så börjar det regna. Tack så mycket för det!
Har jag packat regnkläder? Nä, inte när det skall bli varmt senare på dagen...

Bara att bita ihop och "trycka sig igenom" regnet? Nä, det har jag lärt mig att det är ingen bra grej innan man är halvvägs, vart det nu är man skall någonstans.
Det blir ett snabbt stopp på en plogbilskringla för att lägga byxbenen utanför kängorna istället för innanför. Det är ju ändå dags att pinka...

Börjar någon lessna på att läsa om mina kroppsfunktioner? Nå, gissa hur less jag är på att tvingas stanna, kliva av, riva i kläderna, försöka få grepp om en liten frusen och förkrympt kille och försöka tvinga ut honom i kylan gång på gång?
Låt oss avsluta det spåret med att säga att problemen fortsatte. Visserligen i avklingad form, men enda sträckan utan extra kissepaus var sista 11-mila benet hem från Helsingborg.
Ett halvt mjölkpaket från McDonalds var det enda jag drack under hela dygnet.
Kan det vara 1,5 dl?
Väl hemma hade jag förlorat 3,5 kg i vikt - bara vätska alltihop. Kroppen är fantastisk.

Ut i regnet igen. Värsta sortens skitväder. Jag brukar kalla det för "isregn".
Kraftigt, hårt regnande bara någon grad över nollan. Det går igenom allt.
Vi har haft hästarna hemma på lösdrift i omgångar under åren.
Dom klarar allt om dom har fri tillgång till bra stråfoder. Mår bra av att vara ute.
Tredagarsregnen bekommer dom inte, kyla och snö är ingen fara - men dom förbannade isregnen är vidriga. Regnet slår igenom hårremmen och når ner till huden på dem på nolltid och kyler ner dem. Dom far riktigt illa, och det är alltid någon stackare som inte får komma in i ligghallen pga att ranghögste råkar vara ett svin.
Det är mer än en gång som jag ströat upp en box mitt i natten för att rädda in en stackars kall och blöt häst under tak när just isregnet sätter in. ...och nu kör jag i det själv. Bläää!

Vad har jag på mig egentligen?
Sommarkläder! På överkroppen Halvarsson underställ i ullblandning och med OUTLAST-teknologi. Funkar perfa när varma sommardagar går över i kyliga nätter.
Andra lagret är lite förstärkning gentemot normal sommarkostym: en tunn tröja i mikrofleece.
Tredje lagret är ett plagg som brukar ligga nerpackad på nästan alla resor; en tunn, tunn vindbrytande jacka med "tumhål" nere vid ärmarna så att den alltid hamnar rätt när man drar på sig andra plagg.
Därpå kroppsskyddet, och över det jackans löstagbara foder. Jag borde inte frysa som jag gör - men det gör jag. Ytterskalet är min vanliga Richajacka med Schoellers "C_Change" textil som vattenbarriär. En påfallande sval jacka, och jag gillar den skarpt. ... i vanliga fall.

Benen är det stora problemet. Underst tunna, tunna långkalsonger med något sådant därnt Hi-Tech mönster som skall komprimera musklerna och få en att prestera mer. Well well.
Över det mina vanliga skinnbyxor. Halvarsson det med, och med en Goretex-kopia som membran. Funkar bra till vardags, och jag blir inte heller blöt in på skinnet.
Däremot blir skinnet i sig själv blött - alltså byxskinnet.
Wet wet wet -
och det som får ge plats i materialet är alla små isolerande luftfickor som istället fylls med regnvatten. Resultat blir ett slags våtkallt omslag som leder in kyla rakt in i lårmuskeln. ...kroppens allra största muskel (egentligen fyrdelad och sammansatt) som håller mycket blod och som man verkligen skall passa sig för att kyla ner.

Jag testar mig själv enligt denna skalan:

Kroppstemperatur (°C) Fysiologiska reaktioner

37 Normal kroppstemperatur
Något under 37 Upplever kyla, svaga enstaka huttringar
36 Kraftig vasokonstriktion. Därmed blir man kissnödig. Händer och fötter känns kalla. Mentala förmågor börjar försämras
35 Muskelfunktion börjar avta. Huttringar är ständigt återkommande
34 Muskler är så stela att det kan vara svårt att sträcka ut armar och ben. Fingrarnas känslighet är kraftigt försämrad. Kraftiga huttringar som liknar skakningar. Personen är omtöcknad samt kan uppleva apati och förvirring. Eventuellt förekommer hallucinationer. Man kan ej ta vara på sig själv
32 Andningsfrekvens och hjärtfrekvens minskar. Huttring avtar. Risk för medvetslöshet finns
30 Medvetslöshet
26 Kan inte reagera på några stimuli, inte ens stark smärta
Lägre än 26 Koma följt av döden
How far gone am I?
"Upplever kyla" Yes box! :D
"Svaga enstaka huttringar" Det var länge sedan.
"Kissnödig?" Meh! Nu är vi ju där igen.
"Händer och fötter" är det ingen egentlig fara med. Mina ökenkängor gör jobbet bra, och jag har tack och lov styrmuffar på. Utan dem hade det inte funkat alls.

Här någonstans är vi. Mina mentala förmågor är som dom brukar vara. Om det nu är illa eller bra...
Jag kan ta vara på mig själv, jag håller igång armar och ben, jag upplever ingen sådan där hallonsituation.

Men, det har inte alltid varit så. Man lär sig den hårda vägen.
När jag låg i lumpen så körde jag upp en söndagnatt/måndagmorgon till Linköping - ungefär samma sträckning som nu, åtminstone upp till Ödeshög.
Helt förstörd av kyla. En tjej i ena änden man inte vill lämna för tidigt, en kapten i andra änden man inte ville möta för sent. Between a rock and a hard place, typ - med ett envist skyfall längs hela vägen upp från Göteborg, och olämpliga kläder därtill.
Som jag led. Det var nattmacksinventering hela vägen från typ Bollebygd eller så. Dels tvingar 9 literstanken på min XT 500 in mig för tankning rejält ofta, men framför allt för att få komma in i värmen en liten stund. Brrr....

Den gången var jag längre ner på skalan, och jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för det igen. Framför allt var det krampen som skrämde mig - att inte kunna lossa greppet om gashandtaget, sträcka ut fingrarna till att famna om bromsgreppet. Det gick bara inte!
Nå, jag kom fram den gången också. I tid för uppställningen dessutom.
"Givakt är kommenderat, Hammarberg!"
'Jag vet. Jag försöker, Kapten."

Och här är jag igen. 37 år senare. ..and so much wiser?
Både och. Jag har lärt mig, jag är bättre förberedd och jag vaktar noga på tecknen jag lärt mig.
Speciellt händer och fingrar jobbar jag mycket med för att ha bromsberedskap och kunna köra säkert. Vänster handen är inga problem, den kan man gymnastisera så mycket man vill, men gashanden är liksom bunden till jobbet sitt. I normala fall hade man kunnat lägga över vänsterhanden för att sköta gasandet medans man joggade högerhanden, men med styrmuffen monterad funkar inte det.
Jodå, jag provar att lägga handen utanpå muffen, men resultatet är magert: Biltemas styrmuffar är så snålt skurna att trycket ovanpå handsken resulterar i att dödarknappen straffas och Bööööhhhhh..... så får man lite nytt att pyssla med.
Nåja. Smällarna ur avgasröret livar upp. :D

Högernäven får sitt när det är lite längre utförslöpor istället. Det blir lite pendling i hastighet, men det får vara så. Man MÅSTE hålla igång armar och ben under sådana här förhållanden.

Som sagt - med riktiga kläder hade det inte varit några problem. Det är egentligen inga problem nu heller, bara förbannat obekvämt. Det gäller att kunna resa sig över obehaget och finna glädjen i det man håller på med.
...och vara medveten om riskerna. Tabellen ovan är tagen ur detta dokumentet av Henrik Toresson.



Läs gärna! Det är enkelt presenterad fakta som alla som vistas utomhus borde känna till.
"Plötsligt så händer det" är inte bara en positivt laddad slogan...

Mitt uppe i allt elände så hör jag mig själv nynna "Rollin' Rollin' Rollin' "
Hoppsan..? Det går bra alltså? Texten dyker upp i en loop när allt funkar, när jag är tillfreds med livet, körningen och universum.
Det är temasången ur serien Rawhide - som jag aldrig sett.
Däremot har jag sett Blues Brothers. Det räcker fint.

Keep movin', movin', movin'
Though they're disapprovin'
Keep them dogies movin'
Rawhide!
Don't try to understand 'em
Just rope, and throw, and brand 'em
Soon we'll be living high and wide.
My heart’s calculatin'
My true love will be waitin'
Be waiting at the end of my ride.
Men då så! Det undermedvetna har sagt sitt. Jag gillar tydligen det här.
...and who am I to argue med mig själv? Gilla läget!

Circle K Kungens Kurva däremot, det läget är svårt att gilla under en IBA-körning.
Infarten är avstängd, så man får köra av efter, runda hela Ikeakomplexet och nå macken bakifrån istället.
Skita i det och ta en annan mack? Ja, egentligen. Men, jag kör ju exakt efter schema och har fått allt att stämma hittills. Let's keep it that way.
Här använder jag full tid för att se över hojen. Kolla olja är inte enkelt på en XTZ 750...
Det är torrsump med en listigt gömd tank. Först skall maskinen vara avstängd ett visst antal minuter. Praktiskt nog ungefär så många minuter det tar att leta fram verktyg och skruva av höger sidokåpa för att få tillgång till oljetanken...

Om man finner att man behöver fylla olja i tanken så behöver man (oftast) skruva loss sadeln för att komma åt att hälla på olja - om man inte har tillgång till en väldigt speciell tratt.
Då går det istället exceptionellt långsamt att hälla på olja.
För att skruva loss sadeln krävs att man även skruvar bort vänster sidokåpa.
Minst 2 olika verktyg går alltså åt för att fylla på olja. Tre, om någon tidigare ägare har satt fast sadeln med olika sorts skruvar...

Det ser med andra ord lätt kaotiskt ut på platsen när man gör en så enkel grej som att "kolla oljan". Snälla människor kan ibland styra stegen förbi och yttra ett vänligt. "krånglar det?"
Öh - nej...? Jag bara kollar oljan. Det brukar inte blir så mycket mer sagt.

Här gick jag ut med 2 minuter i baken. Precis den tid det tog att runda IKEA in an orderly fashion. Jag hade kunnat kapa en minut på den tiden, men jag är inte ute efter att skaffa ovänner bland barnfamiljerna. Heller.

E4 mellan Uppsala och Gävle är en veritabel rännarbana. Här går det ibland sanslöst fort.
Jag hinner räkna till i vart fall 5 olika passager under en halvtimme, där samtliga hade 200-ambitioner, och några nog nådde och överskred det också.
En idiot hann inte riktigt ut i vänsterfilen när det var dags att köra förbi mig, utan gränslade linjen mellan körfälten och hade ett hjulpar kvar hos mig.
...i 100 km/h mer än jag. 3 decimeter tillgodo? 4...? Bussigt, hörru.

Laglösheten märks allt tydligare på våra vägar. Svensson sköter sig någorlunda, men den där lilla procenten av helt hämningslösa idioter som inte klarar av att sätta ett tak för sina excesser verkar ha insett hur öppet målet är. Man börjar se Russki Dashcam-grejer på svenska vägar, och det är inte bra. Inte. Bra.
Man funderar på hur rekylen kommer att se ut. Alltså när allt skall "ställas till rätta" igen.
Blir nog lugnare att köra IBA-körningar i Norge ett tag där om några år...

Det rullar. Det rullar så fantastiskt bra att jag nu i efterhand - bara två dagar senare inte kan komma ihåg om det slutat regna eller ej. Cykeln gör sitt, hjärnan är sysselsatt med sitt, GPSen håller koll på oss båda. Allt löper.

...fram till strax norr om Gävle. Vägen ser skum ut! Den ser alldeles glashal ut.
Jag sätter försiktigt ner en fot för att försöka pejla friktionen, men det säger ingenting.
Blöt asfalt eller isgata skiljer inte så mycket att ett litet fotsuledopp kan säga varken bu eller bä. Jag kör som på nålar och stannar på första bästa ficka. Inget konstigt. Jag till och med går upp på vägen och försöker glida lite. Tvärstopp, men vägen ser verkligen underlig ut.
Nojjig i överkant? Nja, här har många motorcyklister råkat illa ut. Slarvigt beläggningsarbete har dragit omkull åtskilliga motorcyklister längs denna sträckan, och skickat somliga av dem in i den köttkvarn som kallas "vajerräcke". Brr...

...och sedan har vi ju oknyttsproblematiken också:
http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/vattar-anklagas-for-mystiska-olyckor-pa-e4

Tramsigt? Tja, den som har alla svaren klara kan ju ställa sig upp och berätta hur det ligger till...

Nu händer det iinnggeennttinngg på en lång stund. Skönt! Körningen börjar likna något.
Har en kvart avsatt på Circle K Glada Hudik. Försöker logga in här på forumet för att ge en snabb uppdatering, men lyckas feppla till fel login en massa gånger och blir blockad.
Fingrarna är ändå inte heeelt med om man säger... Skickar ett SMS med ungefär samma info till olika utvalda, men det vete tusan om det kom fram.

Skönt dock att man kört med siktet inställt på Hudiksvall som "halvvägs". Det är enklet att suggerera sig själv att tro det: "Jag vänder i Hudiksvall".
Men, sanningen är den att "halvvägs" passerades redan mellan Uppsala och Gävle.
...kanske precis där jag blev omkörd av stollen halvvägs in i mitt körfält?
Nå, nu i Hudiksvall så är det lika långt hem. Minus avstickaren ner till Malmö, då.
Och minus blindtarmen upp till Munkedal. Känns fint.

Mötet med JOL missar jag troligen när jag svänger av E4an norr om Hagsta för att snabbt ta denna bilden:



Fool's Gold Nordic edition. Snow, Ice and Gravel. What more can you wish for? ;)

Synd, det livar upp att se varandra, och det förvillar när man inte ser den man borde se.
"Är det fel på mig som inte ser mig för, eller har den andra fått problem?"

Redan på vägen upp noterade jag snön inne i skogen och tänkte: "Hittar jag någon bättre längs vägen så tar jag den platsen istället, annars får det bli här."

Och visst - jag såg fler ställen med mycket mer snö kvar på, men då var det bökigt att komma dit, eller rent av väglös terräng. Inte idag, tack.

Mer trafik än jag väntat mig genom Stockholm, men inte så att det hindrar mig.
Inte mig inte... :D

Från Hudik sträcker jag detta benet max ner till sista chansen att dokumentera min Stockholmspassage. Nära 37 mil.
Nästa blir värre: Här är ett härligt långben om 48,1 mil rakt ner till Helsingborg.
2 km mindre än maxgränsen vi måste ha mellan tankkvitton.
Nu blir det spännande på den gamla XTZ,an. Officiell tankvolym är 26,5 liter, men det beror på att designavdelningen bestämde storleken på utsidan av tanken och marknadsavdelningen bestämde insidan.

Man fick helt enkelt hicka när man fattade att tanken rymde 31 liter och lite till.
"750" var stort på den tiden, och marknaden var inte riktigt mogen för ett så topptungt monster som SuperTeneren hotade att bli.
Man reducerade tankvolymen med nästan 5 liter genom att stoppa i en "sleeve", en rörstos som dels tjänar som skvalpskydd - men framförallt skapar en jättelik luftkudde upptill i tanken.
Nå, en körnare mot skvalpskyddet och några välriktade slag så har man punkterat den tänkta luftkudden och kan tanka fullt. Fullfullt är mer än 31 liter.
Tips: Ställ inte på sidostället, låt inte stå i solen, kör mjuuuukt de första milen.
Dessutom har jag maxat min 5-liters reservdunk med 6 liter: allt går om man vill.

Men, jag måste ändå anlägga ett slags ecodrivingperspektiv på körningen för att räcka hela vägen fram. Detta är ingen hal kåpförsedd modern insprutare. Detta är en inhällare som kräver en hel del i motorvägstempo. Undrar vad den hade dragit med Julaoverallen på?
Förmodligen hade jag varit tvungen att byta tankstrategi alldeles. Yikes!

Nu rullar det som det skall. Jag är så långt in i körningen att jag kan gå ut från ett stopp och ändå ha med mig en snitthastighet som duger för avslut. Tre siffror i fönstret redan på påfarten är en otroligt skön kudde att luta sig mot när det skall snålköras.

Men, det handlar om snålkörning utan att förlora tid. Rejäl utmaning!
Den sista sträckan ligger långt framför mig och kan ställa allt på ända.
E6 genom Halland på en lördagkväll kan betyda allt från olyckor, poliskontroller där man sveper in ALLA fordon vid Heberg - eller dimma. Tjockfetdimsmet så här års.
Jag har inte inte många minuter att vinka på under det sista benet, varför jag inte kan tillåta mig att tappa några minuter på detta. ...eller köra så hårt att jag måste gå in och stödtanka.
Intressant ekvation, och en härlig utmaning för mig som förare.

Detta är en av alla saker som fascinerar mig med det vi håller på med - taktik, strategi, överväganden, omprövanden av beslut.
Gasa nu, köra in X-antal minuter - bara för att spilla Y-antal minuter på ett extra tankstopp.
Vilket är smartast? Vilket lönar sig bäst i slutet?

Det regnar inte. Jag är blöt och fuktig, men situationen går att hantera.
Jag ältar detta med kyla i berättelsen för att inskärpa att alldeles vanlig köring i åtskilliga plusgrader kan vara farligt på ett annat plan än vad man tänker sig.
Nej, man "förfryser" inte händer, tår och ansikte i dessa temperaturer.
Men kylan påverkar kropp, kroppsfunktioner, perceptionsförmåga och framför allt - omdöme.

Jag har sagt det förut: många av de tragiska fjäll- och skoterolyckorna där man förbehållslöst skyller på alkohol kanske har en annan grund. Visst, fylla gör sannerligen inte saker och ting bättre - men inse att kylan i sig själv gör folk dumma. ...och inte bara i minusgrader.
Så gör som jag säger, men inte som jag gör. Utsätt dig inte för sådana här risker.
Jag vet att jag låter som en hyperhycklare när jag säger att det är okay för mig att bära mig åt på detta viset, men att andra skall passa sig. Låt mig försöka släta över lite för er som inte känner mig: jag har kört mer än de flesta i kyla.

Både i grupp:


och ensam.



Väldigt ensam.

Det går att köra säkert och tryggt i 30 minusgrader, timme efter timma.
Om man är förberedd och utrustad för det. Inte under någon vinterkörning har jag ens varit i närheten av att frysa som på denna körningen.

Jag var illa klädd och illa förberedd denna gången. Inte riktigt lika illa som då för 33 år sedan på väg till uppställningen, men å andra sidan borde jag veta bättre nu.

Men, hur går detta ihop med "safe long distance riding"? Ja, det kan man fråga sig. :)
IBA är ju anledningen att jag är ute och kör, eller hur? Inte fan hade jag givit mig på något sådant här på eget bevåg, utan att ha den ballaste patchen inom synhåll?



Nej, det hade jag inte. ...och då hade jag också varit en upplevelse fattigare.
Jag är intresserad av vad en människa klarar av under press, både fysiskt och psykiskt.
Intresserad av att lära känna mig själv - än idag, snart 60 år gammal.

Körningen var obekväm, men inte mer än så. Trots att körningen är färsk och cykeln står otvättad på gården så är jag solklar över att jag frusit mycket värre på andra körningar.
Jag hade koll throughout. Jag är helt enkelt för nyfiken för att vilja köra ihjäl mig i förtid.

Polisen står på pass där smala E4 återigen blir breda E4an. Målad bil, står diagonalt för att låta Battenburgmönstret lysa upp natten för oss som är ute att kör.
Passar ju bra att köra IBA-tempo här, så behöver man inte ens göra ett sådant därnt pinsamt avsläpp så att hojen dyker på gaffeln och lamporna dippar ner. Just cruise on by.
Det är stjärnklart, vackert och med en härlig månskärva på himlen.
...och kallt, så klart - som en följd av att molngardinen är undandragen.
Det rör mig inte. Det är väl över nollan, det går att härda ut.
Det är en pervers sorts njutning i att hålla det uppgjorda tidsschemat trots allt man har att kämpa mot. Märklig känsla.

Blixttankning i Helsingborg. Bara det värsta kvar.
E6an och nattdimma. Den kommer, var så säker.
Mycket riktigt. Kristallklart upp till Hallandsås, och ärtsoppa efter.
Dimman växlar i tjocklek, men finns hela tiden där. Bitvis släpper jag av, men håller ett öga på GPSen som säger vad jag har att vinka på.
23:57 stämplar jag ut, och med starttid om 00:01 så är detta ett väl disponerat dygn.
I avvaktan av godkännande så vågar jag ändå hävda att jag har gjort mig förtjänt av patchen.
Detta är en av de vidrigaste IBA-körningar jag gjort, och samtidigt en av de mest uppfriskande och vitaliserande. Kroppen tål. Kroppen tål mer än man tror!

Hampe
 
Last edited:

Hampe

Not Right Rider
Staff member
Premier Member
IBA Member
#5
Tack... ...tror jag? :D

Det där var en story som skulle kunna tjäna som avskräckande exempel kring vad man inte skall sätta i rullning om man inte har erfarenhet till det. Kyla är inte att leka med.

Inte värme heller! Jag tvingades bryta www.alpenbutt.com
på fjärde dygnet för några veckor sedan på grund av att jag inte mäktade med hettan i norra Italien.
Jag fungerar dåligt i hög värme - det visste jag sedan tidigare.
Men, när man upplever det som att blodet koagulerar i sina ådror och hjärnan går ner på vandrande pinne-nivå så är det bara att parkera. Bittert nederlag, men ändå det rätta att göra.

Minus 25 funkar. Minus 30 funkar. Minus 35? Minus 40...?
Det är nog tvek på det, med den utrustning jag förfogar över just nu.
Plus 40 funkar i vart fall inte - inte med den kondition jag var i då.
Men, sådant kan man förbättra. Är det inte just det som detta med LD-körningar handlar om?
Tänja lite på gränserna, öppna nya kapitel, gå på inre upptäcktsfärder?

Nå, nu var ju detta en GOLD-körning. I April.
Det är ju inte det man börjar sin karriär med.


Kul att du är nyfiken, Brooklyn! Jag har känt av det tidigare.
Gör ett försök när du känner dig redo. När stjärnorna står rätt och vädret ser lovande ut.
Hör av dig om du har frågor, avbryt om något skaver mer än acceptabelt - och gör ett nytt försök någon gång istället.



Edit:

Till sist var det 2 deltagare här i Sverige som fullföljde och blev godkända.

Vi får se hur många som står på startlinjen 2018.
1 April är en Söndag nästa gång. *nudge-nudge*