Ut ur Inari
like a bat out of Hell.
Bortsett från att fladdermöss hänger i dvala så här dags.
...och att Inari inte alls är något helvete, och att jag inte kör speciellt fort heller.
Men ändå. Ni fattar...?
Inte jag.
Jag kan inte förstå hur en körning kan vända så kapitalt efter en första, strulig delsträcka.
Det känns redan innan jag är ute ur byn - detta kommer att bli bra!
När jag nu vet att jag inte kommer att kunna vaska fram mer grepp ur bakdäcket, så tänker jag inte mer på det. Det är bra som det är. Det ljusnar ute. Det är stadig kyla - jag njuter!
Jag har egentligen bara tre händelser längs denna sträcka ner till norska Lakselv att berätta om, allt annat är underbart händelselöst milmumsande.
1: Jag passerar över en landsvägsbas. Ni vet "flygrakor" som brukade finnas i Sverige också, på tiden vi tyckte att Sverige var ett land värt att försvara...?
Men här är den i högsta grad aktiv och plogad ända ut i kanten; full bredd.
Den känns längre än de 2000 meter man var van vid hemifrån - så lång att att jag inte ser slutet på den trots att jag kört åtskilliga sekunder in på fältet.
Tydligen fler som har samma känsla - de uppkörda spåren försvinner, och plötsligt är man utan vägledning alldeles. Förlorad ute på ett vitt hav av en hel massa ingenting.
Verkligen "in to the great white open".
Intrycket förstärks av att kanterna är körda med snöslunga: det finns ingen plogvall som markerar slutet i sidled, utan flygfältet liksom bara fadear omärkligt ut i myrmarken bredvid.
Plötsligt får jag syn på den största sergantskylt jag någonsin sett - groteska dimensioner.
Den markerar slutet på fältet och vart man skall sikta för att komma ut på vägen igen.
En liiten kursändring krävs, och jag kollar i backspegeln för att se så ingen noterat min vilsekörning...?
Ingen risk, här är öde, och ändå mer så efter vägbytet när man lämnar E75.
Gränspassagen är helt öppen, ingen på plats åt något håll,
2. men strax där efter får jag andan i halsen: "Woff" så är glasögon, visir, ruta och allt immigt.
Det ångar av på några sekunder, och första gången fattar jag inte riktigt vad det är, men det återkommer med några sekunders mellanrum - och det är små fjällbäckar som fortfarande porlar och rinner in i kulvertar under vägen.
Det märkliga var att man inte såg någon rök från dem, det bara small till på glasögonen.
3. Nere i norska Karasjok har man kört snöslunga i rondellen, och alldeles uppenbart lagt sig vinn om att skapa en speciell effekt för alla som passerar denna knutpunkt:
Den första associationen går verkligen just till en snötårta, och man ser de olika skiftningarna i den snö som fallit under säsongen i tvärsnittet i den helt lodräta kanten ut mot trafiken.
Avgjort roligt gjort, och bestämt värt några minuter och en bild.
...om jag inte varit ute på minutjakt.
Det blir inget stopp alls under benet Inari - Laksvik, men kommer jag att träffa på de andra där? Knappast - men jag har kanske knappat in något på dem?
Det finns ingen på plats på Statoil Laksvik när jag svänger in där, men bara några sekunder efteråt så dundrar det in en BMW 5-serie med ett glatt ansikte jag känner igen.
Det är Harri Hjulgren, pigg och glad. En släpkärra gör sitt bästa för att hänga med i svängarna...
Harri är detta benets sweepförare, och han har bevakat klungan - men nu tydligen släppt dem för att leta upp mig. Uppskattas!
"A couple of minutes only" är svaret på min fråga hur långt före de andra är, men jag tar det med en nypa av salt.
Snabbt iväg igen. Harri skall hänga med till Olderfjord, och kommer att stå stand-by där om han skulle behövas. Nu börjar den delsträcka jag varit mest orolig för - ut till Mageröya och vändpunkten Honningsvåg. Väderleksprognoserna den senaste veckan har pendlat mellan regn och snö för denna sträcka - eller både och. Samt kraftig vind...
Lagom kul att bli genomblöt inför nattetappen.
Nästan direkt efter Olderfjord börjar det snöa. Snöa och blåsa - och det tilltar minut för minut.
Vädret här uppe, på väg ut i Ishavet kan vara skoningslöst. Snabba omslag, och hårt hårt hårt.
Jag kör förbi bommar som fortfarande står öppna, bommar som används för att stoppa och samla upp trafiken för
kolonnekjöring bakefter bröytebil.
Inte nu, snälla - det har jag inte tid med!
Undergångsstämningen förstärks när det plötsligt slutar att snöa.
Ute över havet ligger en helt galen plommonlila, blåsvart front - som en fond på en teaterscen hela vägen ner till horisonten/havsytan, och hitom detta några ljusare slöjor av snösjok som driver in. Mitt i bilden: en LPG-gastanker med sitt mycket speciella utseende som ligger på svaj med lanternorna tända.
En helt overklig bild, och jag vet att jag inte skulle kunna fånga stämningen med någon kamera jag har.
Vägen följer fjordarmen, och flikar sig in i varje vik. Jag spanar efter de andra tvärs över varje ny vik jag kommer till - men inte: jag är den ende som är dum nog att köra här nu, så mycket är klart.
Nej, inte riktigt!
Vegvesendet gör sig klara att gå ut från sin station i närheten av Nordkappstunnelen - Gaaah!
Jag pinnar på förbi, men det är oroväckande att dom är ute och rör på sig.
...och nu svarar inte portöppnaren till köldporten på den första tunneln!
Jag kör fram, jag vänder runt och försöker igen - viftar med armarna, letar efter en manuell knapp att trycka på - inget händer.
Plogbilen kommer närmare - kanske har dom avaktiverat automatiken för att få håll på mig, och lägga sig framför...? Det får bara inte ske!
Ligga i yrsnön bakom en plogbil, i ett tempo som knappt ger styrfart - tack men nej tack.
Plötsligt går porten upp!
...och plogbilen är kvar bakom mig. Let's keep it that way...
Men, när jag kommer ut på andra sidan är det riktigt illa!
Glöm det där med att spana fartyg på svaj eller fundera över livets mysterier - nu är det körning som gäller: blåst och snödrev på vägarna och svårt med sikten. Härligt!
Inte lika härligt när ett par snöblaffor slaskar in på glasögonen och ligger farligt nära rent regn...
Dags för stora Nordkappstunnelen. 212 meter under havets yta...
Tur att man inte har hang-ups...
Jag har haft flyt i körningen, och är det bara "a couple of minutes" mellan mig och de andra så bör jag i vart fall inte behöva möta dem - men man vet aldrig i dessa kretsar...
Min oro för att det skall vara blötare på andra sidan tunneln kommer på skam; här snö här också, och jag rullar in i lilla Honningsvåg utan att ännu ha mött mina kompanjoner.
En liten seger, känns det som!
Dom står på Shell Honningsvåg, men först ser jag bara Jaska!
"Where is Benny? Problems? I have not seen him?"
Aha, han står på baksidan och kollar lufttrycket. Nå, då kan jag tagga ner lite då...
Photo credit: Jaska
Benny och Jaska är strax klara att dra iväg, och jag vinkar av dem; glad för att jag åtminstone har fått tätkänning. Jag tankar, och blir blixtförälskad.
Oh yes, så kan det bli när man är ute och kör. Tjejen bakom kassan är från ett land på andra sidan havet. Jag minns inte vilket, men jag kommer ihåg att det är namnet på namnskylten jag fastnar för. Ett namn som ger blomassociationer, som doftar sommar, som låter 1800-tal, som låter ärligt.
Vad namnet var? Ingen aning i nuläget, och ärligt talat knappast efter att jag passerat Nordkappstunneln igen på vägen tillbaka.
Så kan det vara när alla sinnen är öppna - man fastnar för något som blåser bort lika snabbt igen.
Jag har större fiskar att steka. Nu vet dom andra två att jag är med i leken ännu. Troligen har Harri redan berättat det vid stoppet i Lakselv, men ändå; seeing is believing.
Det blir inget besök ute på Nordkapsklippan för någon av oss.
Jag har varit här förut på vintern, och vägen ut är bommad.
Det går förvisso att ta sig ut där, om man talar med väghållaren några dagar i förväg - och är beredd att betala för bröyting - oavsett om det behövs eller ej.
Dyrt som skam - och dessutom säker det snittet för oss: inte aktuellt, alltså.
Jag vänder tillbaka söderut, håller mitt tempo, och hoppas att jag tar in lite till på dem.
Varje fjordarm jag går in i försöker jag spana tvärs över ifall jag ser dem, men inte. Nå, det är ändå skönt att det inte finns några andra hojar ute jag kan missta dem för det är inte högsäsong för turismen, direkt...
Det ligger små snöbollar på vägen. Förmodligen sådant som trillat ner från plogvallen efter att bröytebilen kört förbi. Jag brukar roa mig med att pricka sådana. Dels är det bra träning att sätta hojen rätt, och dessutom är det underhållande att försöka lista ut vilka som kommer att *ploffa* när man träffar dem, och vilka som är gjorda av is och kommer att få hojen att hoppa.
Ett oskyldigt nöje - men här var det svårare. En hel del av dessa små snöbollar rör nämligen på sig! Först tror jag att det är vinden som spelar mig ett spratt, men det är banne mig små vita fåglar!
Massor av dem, som ränner runt på vägen, stannar och spelar snöboll - innan dom börjar röra på sig igen just är jag kommer. "Snöripa" far genom huvudet på mig, men skall dom finnas på vägen...?
Rätt störande, faktiskt. Jag slutar så klart att försöka pricka dem, och gör tvärtom istället, försöker missa dem. Himla otur att en del av dem gör tvärt om dom också...
I Olderfjord står Harri och väntar, och just innan tankningen så kommer jag ikapp de andra två.
Photo Credit: Jaska
Gänget samlat, och Harri i bild!
Nu då? 70 mils körning med minimala stopp för att köra in 13 sketna minuter - det är sannerligen inte enkelt att ta in förlorad tid. Nästan halva körningen är avklarad...
Vad skall jag ta mig till nu, när detta varit min drivkraft under alla dessa timmar. Lägga mig sist i kön och följa med...?
Tack och lov så låter de andra mig dra i stället - utmärkt tankeverksamhet för någon som legat och jagat ända fram till nu.
Benny och Jaska har kört enligt strategin att man efter prick 10 mils körning har stannat hojarna, gått av och haft en kort paus.
Det stoppet har jag utelämnat, och det är väl därför jag lyckats komma ikapp dem redan här - annars hade det dröjt ett eller rent av två tankstopp till innan vi fått kontakt.
Vi bestämmer att fortsätta hålla 10-mila intevallet i stoppen, och jag säger att om dom faller efter så förstår jag att jag kör för fort, och är det så att dom tycker att det går för långsamt, så får dom åka upp jämsides och jaga på mig.
Nu lämnar vi kusten utan att ha fått varken regn eller riktig blötsnö på oss, tack och lov, och börjar klättra upp mot inlandet igen.
Tillbaka samma väg som vi kom, men det är inget vi tänker på.
Rundar samma tårtrondell i Karasjok, och jag funderar på om det är någon annan som ser det jag ser...?
Vi kör norra sidan / norska sidan av gränsälven, på E6 - men glöm de associationer ni får av "europaväg".
Denna vägen följer slaviskt älvens meandrande, och det är både kurvigt, kuperat och roligt.
Speciellt kul är det det svänger över krön - tungan rätt i mun och tillit till däcken krävs. Kul sträcka!
Här ser jag vildliv på allvar första gången! En älgrumpa försvinner in i skogen, en bit från vägen. Lite benig fjolårskalv, men ändå inget man tar lätt på.
Även viltolyckor är sådant som sänker snittet...
Här är vi för övrigt utan följebil. Harri fortsätter raka spåret mot bas, och istället står Pekka - IBA Finlands ordförande, tillsammans med Juha och dennes Sprinter och väntar på oss vid gränsövergången Utsjoki.
Men först är det 10-mila stopp!
Kort snack, lite lufsande i mörkret - här har vi kört lite mer än halvvägs, men det är inget man pratar om. Bättre att komma iväg och fortsätta köra.
Vi hinner åka en bra bit innan Jaska kommer upp jämsides.
Å fan? Kör jag för långsamt...?
Det trodde jag faktiskt inte. Men, jag kanske kommit ur rytmen i samband med stoppet, och visst; visst kan jag krana på mer - det behöver man inte be mig om två gånger, jag gasar gärna.
...därför är det lite underligt när Jaska ännu en gång segar sig upp jämsides.
Fortfarande för långsamt...? Men, det kan inte stämma...?
Ah, han blickar med helljuset och gestikulerar med armarna - det handlar nog om något annat...
Oh yes - Benny saknas! Det har han gjort länge - ända sedan senaste stoppet. Hans stödlägesbrytare krånglade, och han var tvungen att bygla över den mitt mörkret.
Sicken kille!
...och sicken färdledarfomme som inte noterade att 33% av gruppen saknades.
Well well, fort gick det i varje fall, det kan man inte klaga på...
Med tanke på hur lite trafik det är ute, och hur länge vi kört i mörker så kan det kännas som klockan närmar sig midnatt, men hon är bara 17 när vi lämnar E6an och tar bron över gränsälven. När vi väl kommit över är klockan redan 18 - men så bred är inte älven...
För några sekunder tror jag att nu jädrar blir vi kontrollerade, för det står en mystisk patrull mitt på bron. Pekka och Juha - våra säkerhetspiloter, med den stora Sprintern.
Tanken är att det hela tiden skall finnas säkra plattformar att kliva av körningen på.
Inte för att någon av oss är någon quitter, men - så är det.
Safe long distance riding - på sommaren kan man lägga sig i vilken busskur som helst när man behöver ladda batterierna, men inte gärna i 20-minus...
Det är en trygghet att veta att de olika patrullerna finns där dom finns, men vi kör nog helst vidare - tack så mycket.
Vi drar upp på Finska sidan av gränsälven, längs väg 970, upp till Nourgam - Finlands nordligaste punkt. ...och, även om vi når just den geografiska punkten, så tankar vi på den nordligaste macken i vart fall: "Sami Motor".
Det låter något det!
Bara snabbstopp, vi är körsugna nu!
Forts
