Växellådan är avsedd för sidovagn och har tre växlar framåt och en backväxel. (Fotkoppling och handväxel givetvis). Här får jag personligen tänka mig för särskilt vid mörkerkörning då jag inte ser symbolerna på bläcket vid växelspaken. Halva tiden kör jag ju 750-sida där växellägena ligger tvärt om, när jag kör på 2:an, var det nu frammåt eller bakåt jag hade 3:an?
Dumt kanske en del tycker , vi andra ser det som en del av charmen med gamla grejor som byggdes innan tilverkarna hade kommit fram till en standard i de här frågorna.
Transmissionen mellan motor och låda är original kedja men på den här av mig ersatt med en beltrem. Första gången jag skulle sträcka transkedjan tog det 4 timmar. Jobbet omfattade att lossa och sträcka lådan, sträcka bakhjulskedjan, justera kopplingen, justera växelreglaget, justera bromsen till bakhjul samt sidvagnshjul, som ni förstår var det ett enkelt beslut att sätta dit en transmission som inte töjer sig.
Hjulen var från början 18 tum men har ersatts med 16 tummare som på de senare årsmodellerna. Fälgarna är 40-ekrade runt om. Moderna cyklar byggda för sidovagn har vanligtvis plåtfälgar som klarar de belastningar i sidled som uppstår när man inte lutar i kurvorna. Jag fortsätter dock med ekrar och får väl byta när de går av.
Sidvagnshjulet var obrommsat vid köpet men Calle i Moheda hjälpte mig att få dit ett bromsat vilket uppskattas i dagens trafikrytm.
Elsystemet är fortfarande på 6 volt, inte helt optimalt då det finns totalt 5 lampor vilka drar mer ström än vad generatorn levererar, därför sparas batteriet vanligtvis till mörkerkörning.
Även 2 backspeglar har eftermonterats. De ville gärna vibrera loss och snurra på styret vilket löstes med slipduk under infästningarna vilket även ger en klarare bild i speglarna.
Instrumentpanelen är av modell "kattöga" Den är i och försig snygg men jag letar efter den betydligt ovanligare modellen som kallas "clownansikte" De finns med färgat glas som eftermarknadsprodukt men original satt det oljetrycks och ampermätare med visare vilket jag inte har hittat.
Sidvagnen är en Steib S350 från 1953. På de större vagnarna finns det en koffertlucka bakom sätet, men på den här modellen får man lyfta bort sätet för att komma åt bagageutrymmet. Det öppnade å andra sidan möjligheten att tillverka ett bagageräcke i samma stil som pakethållaren, Calle fixade även detta med bravur. Nu finns det packmöjligheter motsvarande en mindre personbil.
Verktygslådan (framför höger packväska)är den päronformade som jag tycker är snyggare än den stående fyrkantiga som egentligen ska sitta där.
Vidare kanske det blir en störtbåge bak, visserligen överkurs på en sidvagnshoj men i det här fallet siktar jag på så mycket utrustning som möjligt.